Bilen har redan varit lastad sedan kvällen. Vatten, stövlar, handskar och ett par flaskor Sangiovese. Vi kan inte dyka upp på Galliano Park tomhänta. Vi känner nästan skuld, vi är rädda för att irritera men hjärtat säger att vi ska gå. Anläggningen ligger på Via Emilia. Det första vi ser vid ingången till det översvämmade området är en banderoll ”Kalla oss inte lerans änglar utan vem burdèl de paciug” (barn av leran, red) i Cesena. Vi fortsätter mot Forlimpopoli och vid utgången av staden en port med inskriptionen Galliano Park.
Från utsidan inser man inte situationen men efter några hundra meter är en svår scen omöjlig att glömma. Nära banan finns en liten sjö men han förstår inte var sjön slutar och var banan börjar. Kretsen syns inte alls.
Klockan är 9.30 på morgonen och Manuel Fantini, ägare till anläggningen tillsammans med sina föräldrar, välkomnar oss med en kram. Han bär en Ferrari T-shirt, en stråhatt, mörka glasögon för att skydda sig mot solen men också mot känslor, för att inte visa de där känslortårarna som ibland kikar fram. Manuel har varit uppe sedan gryningen, nu för tiden arbetar han 20 timmar om dagen: Galliano för honom är mycket mer än hans jobb, det är hans liv. Han är en superentusiast av motorer, en Romagna-doktor som inte ger upp. Med honom hans far och många vänner och volontärer. Några kommer från Biella, några från Veneto, många från Romagna.
Vi går in på tå men bara i en metaforisk mening eftersom stövlarna högt över vristen omedelbart sänks ner av leran. Ja, vi borde ha haft stövlar, men det var svårt att föreställa sig att det fortfarande fanns så mycket vatten tio dagar efter översvämningen.
Volontärer rensar baren och restaurangområdet där cyklarna hade stått parkerade i hopp om att kunna rädda dem. Lägenheten där Manuel bodde med sina föräldrar är redan tömd. Det finns absolut ingenting kvar. Utanför en hög med bråte: tvättmaskin, madrasser, minnen från en livstid. Tyvärr var väggarna inne i lägenheten gipsskivor och även väggarna ska slängas. Bara badrummen finns kvar. Bland de många unga volontärerna, hopp för framtiden. Vissa är motorcykelentusiaster, andra inte. Jag är bara här för att hjälpa ”Jag skulle vilja tacka dem alla från djupet av mitt hjärta – säger Manuel Fantini– de är fantastiska, jag vet inte vad jag skulle göra utan dem och utan de många vänner som hjälper oss på alla sätt”.
Volontärernas arbete får dina ögon att lysa. De arbetar med ett leende, under solen, ingen klagar, ingen är trött. Vi försöker spara så mycket som möjligt men det mesta hamnar i bråtehögen eftersom det skulle bli komplext och dyrt att fixa. Tallrikar och glas är så täckta av lera att de ser ut som arkeologiska fynd. Du sparar några koppar, några minnen, placerade i ett hörn i väntan på att bli städade.
Det verkar paradoxalt men rinnande vatten är knappt och med lite kraft och är en ytterligare broms. Men den verkliga kraften är volontärernas osjälviska. Och runt middagstid kan man se hela våningen i restaurangområdet: den är tömd. Sedan kommer några rugbyspelare för att ta bort de tyngsta sakerna som kylskåpet.
Under förmiddagen tog volontärerna ut alla motorcyklar. ”Motorcyklar är som barn för mig och låt oss se vad som kommer att räddas. Pojkarna var läskiga, de gjorde allt på en morgon. Leran på banan börjar torka och kanske kommer vi att kunna rengöra den för hand utan så många grävmaskiner, då kommer vi att behöva många frivilliga, då kommer jag att meddela dig via Galliano Parks sociala kanaler. Alla som städar banan kommer att kunna sätta sitt namn vid entrén så det blir även några killar som blir upptagna. Om Italien reagerar så här kommer gasen att vara på igen om några veckor! Tack tack tack!”.