Mycket mer än en sportslig framgång utan en pånyttfödelse, en seger över ödet, en demonstration av passion och styrka. Bakom Superstock-världstiteln Team 33 Louit April Moto ligger tre vackra berättelser om sport och liv. Efter att ha berättat om Kevin Calia och Christian Gamarino avslutar vi med Simone Saltarelli. Hans berättelse är av extraordinär känslomässig intensitet. Den 10 oktober 2022 var föraren från Marche-regionen inblandad i en allvarlig olycka på Imola racerbana under säsongens sista National Trophy-tävling. Den medicinska bulletinen rapporterade brott på sex kotor, luxation av en axel och skadan på mjälten. Han var redan 37 år gammal och hade många tvivel om sin framtid. Men han gav aldrig upp. Efter att ha lämnat sjukhuset började han genast med rehabilitering, återvände till tävlande och idag är han i världstoppen. Simone Saltarelli berättar för Corsedimoto om sina känslor.
Simone Saltarelli från Imola-olyckan till idag: återfödelse
”Kommer jag att gå tillbaka till det jag var innan?” Jag frågade mig detta flera gånger efter olyckan men istället för ett frågetecken satte jag ett fint utropstecken ”Ja, jag kommer tillbaka!”. Och det var min styrka. Jag ville gå tillbaka till racing och vara snabb. Denna stimulans var avgörande i tre/fyra månader då jag blev stoppad. Jag ville absolut bli konkurrenskraftig igen. Som tur var började säsongen bra och redan i mars insåg jag att jag kunde åka fort igen. Början var oväntad. Jag kom på pallen i det första CIV-loppet och det gav mig en bra boost. Naturligtvis var banförhållandena den dagen speciella och det hade varit flera krascher, men det var ändå en viktig signal för mig.
38 år och inte hör dem
Att bli skadad vid 38 är inte som 25, det går inte att förneka det. Men jag känner mig fortfarande ung och med en tjugoårings lust, passion och entusiasm. Efter skadan påminde omgivningen mig om att jag var 38, jag var tvungen att vila, tänka på återhämtning och sånt. Det är oundvikligt att inte tänka på det ett ögonblick: ja, det är sant, det är åren, jag är inte 20. Men jag gjorde det. 2023 saknade jag fortfarande lite vad gäller hastighet. ”Kommer jag att kunna vara som förut?” Även om jag vann VM tvivlar jag fortfarande. Jag tog bort en stor tegelsten från min mage men en liten bit finns kvar och jag hoppas kunna eliminera den helt på CIV i Imola. Det var en fantastisk säsong även om den skiljer sig mycket från den förra. Jag kom på prispallen två gånger på CIV, det gick jättebra i Endurance men inombords känner jag att jag inte var tillräckligt snabb eller åtminstone inte så snabb som jag hade velat: jag skulle vilja gå snabbare.
Min största brist
Jag tror inte tillräckligt på mig själv. Det har alltid varit mitt största fel, det är en del av min karaktär och nu tror jag inte att jag kan förändra det helt. Jag tackar dock min vän Alex Delbianco och mina lagkamrater på Team 33 Louit April Moto som alltid har hjälpt mig med detta också. Jag, Kevin Calia och Christian Gamarino är en vacker grupp, väldigt sammansvetsad. Vi har alltid stöttat varandra. Ett härligt klimat har skapats inom teamet.
Jag ska springa igen, självklart ska jag springa
Från 2019 till 2022 hade det alltid varit några hicka i Endurance och jag hade aldrig lyckats vinna. Tja, om det hade gått dåligt även i år kanske något hade triggats inom mig. Jag pratar inte om pension men jag vet inte. Segern på Bol d’Or och denna världsmästartitel gav mig istället en rejäl skjuts för att ta mig vidare. Det var en befrielse. Jag har inte kunnat fira fullt ut än för, som jag sa, jag har fortfarande en liten vikt att ta av. Till nästa år kommer jag att stå kvar med fötterna på jorden. Om de ringer mig för den högre kategorin går jag direkt, det är klart. Men jag letar inte efter lag, jag föreslår inte mig själv, jag väntar på att de ska ringa mig om de tycker att jag förtjänar det. Jag är väldigt nöjd med Team 33 Louit April Moto och även om jag skulle stanna i Superstock skulle det inte vara ett problem. Det skulle vara trevligt att fortsätta alla tillsammans men jag förstår att mina lagkamrater strävar efter toppklass.
I nationella tävlingar med TCF en speciell relation
TCF föddes med mig och det finns en speciell relation med mitt team som går utöver sport eller arbete. Jag vet inte vad som kommer att hända nästa år men jag hoppas kunna avsluta min karriär med dem. Vi är sammanlänkade av en fantastisk vänskap. I år i CIV har det inte varit lätt eftersom nivån är hög och det är stor skillnad i prestanda mellan cyklar och cyklar: föraren kämpar därför för att göra skillnad. Nu får vi se vad vi kan göra, Det beror också mycket på vilka däck som kommer att användas på CIV eftersom jag är knuten till Dunlop. Jag skulle vilja kunna spela ett mästerskap som huvudperson. Efter Imola kommer vi att ha lite klarare tankar om framtiden. På tal om Imola, det kommer att ske nästan ett år efter min olycka och det kommer att ha en speciell smak för mig. Jag vill gå tillbaka och gå snabbt.
Simone Saltarelli: fadern
På Bol d’Or var min fru också närvarande med min son, min syster med mina syskonbarn och det var väldigt trevligt. Min son brinner väldigt mycket för motorcyklar, han följer mig, han bryr sig mycket, hemma såg han loppet på TV och mimade rörelserna. Han har moped, jag tar med honom på tur men för tillfället ägnar han sig åt andra sporter. Jag är fortfarande hemmaryttaren, kanske om några år när jag slutar tävla, vi får se om han börjar tävla men han är fortfarande ung och det finns gott om tid.