Ridån faller för en legend. Maurizio Bottalico tillkännagav sin avgång för några månader sedan och i söndags deltog han och vann sitt sista lopp. ”The Mad Hatter” som han har smeknamnet lämnar tävlingarna som en mästare. I år vann han fyra titlar, varav två italienska och lika många européer i klasserna 600 och 1000. Dessutom nådde han prispallen vid Manx Grand Prix i Junior Race med Paton inför tusentals människor och hans familj (på bilden av Gianluca Domenicali). I sitt andra deltagande på Isle of Man uppnådde han omedelbart ett otroligt resultat. Men nu slår han ett nytt blad, som han säger till Corsedimoto.
”Jag går, jag tar inte ett steg tillbaka – säger Maurizio Bottalico – Jag tror att detta har varit klart ett tag. Jag avslutade min förarkarriär med 122 segrar i 153 heat i Road Races, med 7 italienska och 6 europeiska titlar, med pallen på Manx plus många andra underbara minnen. Poängen har nu gjorts, men det betyder inte att det är ett definitivt farväl till hela motorcykelvärlden.”
Lämnar du några luckor öppna?
”Nu har jag ett litet fysiskt problem att lösa men i alla fall kan jag vara närvarande i andra roller i framtiden. För tillfället kommer jag inte säga något mer.”
Vad kände du när du tog på dig kostym och hjälm för ditt senaste lopp?
”Jag var väldigt lugn. Jag tänkte inte så mycket på rankingen för för att vinna titeln behövde jag bara avsluta. Jag tänkte bara på att ha kul och loppet som ett mål i sig. Luca Salvadori tävlade också och jag visste att han skulle vara med eftersom jag vet hur snabb han är på en motorcykel. Jag var glad att han kom och för mig var det en bra stimulans som ryttare.”
Bland de bästa minnena från din karriär var pallen på Manx?
”Naturligtvis var pallen något otroligt, jag tror att det är målet för alla som deltar i Road Races. I år var jag nyfiken på att använda upplevelsen av 2022 och se hur snabbt jag kunde gå. Jag insåg inte pallen förrän jag kom i mål men när de vinkade mig mot scenen, ja, jag upplevde känslor som jag aldrig kommer att glömma. Det är synd för Senioren då jag hade lite otur annars hade jag kunnat sikta på pallen där också. Bland de outplånliga minnena inkluderar jag förutom manxen även utmaningen med Max Biaggi i supermoto. Det skulle i alla fall vara så många att det skulle vara omöjligt att nämna dem.”
Ett ögonblick att radera?
”Det värsta går tillbaka till 1999 års CEV. Jag lämnades hemma av ett team som tog en betalande förare i mitt ställe men som sedan ringde tillbaka mig i slutet av säsongen eftersom ersättaren hade gjort väldigt lite”.
Dina barn var också närvarande på Manx. Blir den lille pilot?
”Självklart har jag redan satt den på cykeln. Jag kommer absolut inte att försvinna och jag kommer att fortsätta följa motorcykling som pappa.”
Foto Gianluca Domenicali
