De första tårarna, de sötaste, de mest intensiva: tårar som rinner från ögonen och hjärtat. Christian Gamarino har en examen i ekonomi och är en rationell, kall pilot. Han avslöjar sällan sina känslor. Gama, som alla kallar honom i hagen, är en artig, vänlig, trevlig kille som alltid är trevlig att prata med. Men han är en mätt kille. På pallen i Bol d’Or smälte han dock helt bort. Den segern med Team 33 Louit April Moto hade många betydelser för honom och de andra italienska killarna. För Kevin Calia kom det under det viktigaste året i hans liv med födelsen av hans son (läs historien) för Simone Saltarelli efter en mycket svår skada som han kommer att berätta för oss. Även för Christian Gamarino var det något unikt. Här är hans historia.
Vem är Christian Gamarino
Jag kunde inte definiera mig själv med ett ord. Jag är förare såklart, men jag jobbar även i World Supersport med ungdomar i GP Project Team, jag är instruktör på körkurser och förra året tog jag examen. Jag tror att jag är en av få världsmästare med en akademisk kvalifikation. Av naturen är jag ganska kall, när jag är på loppen släpper jag mig inte och jag låter inte mina känslor synas. Men på Bol d’Or var det annorlunda. Loppet var tufft sedan jag gjorde de sista stopparna så jag kom väldigt trött men när jag kom och såg så många glada människor var det något otroligt. Trötthet förstärker känslor.
De första tårarna
Jag tror aldrig att jag har gråtit i mitt vuxna liv, jag tror inte det. Jag höll dock inte tillbaka på pallen. Det var vackert och jag var glad över att dela dessa känslor med mina lagkamrater, min familj, min flickvän, mina vänner. De är ögonblick som finns kvar inombords. Efter loppet drack jag champagnen från prispallen och då blev jag verkligen utslagen.Det är en väldigt intensiv period, jag har inte kunnat fira än för då fick jag åka till Aragon igen.
Teamet inom teamet
På Bol d’Or var jag perfekt organiserad med min besättning. Jag kände att jag hade ett eget team inom Team 33 Louit April Moto. Min pappa och en vän till mig fungerade som mina assistenter och tog hand om att torka min hjälm och kostym. Min mamma lagade mat i husbilen. Min flickvän tog hand om sociala medier, telefonen och tog alla videofilmer som jag kommer att publicera på min YouTube-kanal. Under den här perioden är jag alltid på resande fot och har inte tid att jobba på det men om några veckor kommer jag att publicera en video som kommer att bli väldigt trevlig, det kan jag redan säga.
Nu National Trophy
Den 7 och 8 oktober är jag på banan i Imola för de två sista omgångarna av National Trophy, på en Aprilia. Det kommer att bli svårt att vinna titeln eftersom jag tyvärr senast tvingades lägga av på grund av ett tekniskt problem och dessutom var jag tvungen att missa ett möte annars hade jag haft en bra chans. Dessutom trivs jag alltid bra i Imola. Jag lyckades dock visa att jag var konkurrenskraftig med helt olika cyklar och däck och i olika typer av tävlingar med tanke på att de nationella troféerna är väldigt korta.
Mot 2024
Jag lever lite från dag till dag, jag vet fortfarande inte exakt vad jag ska göra nästa år. Jag gjorde ett test på fabriken Kawasaki ZX-10R och gjorde det ganska bra. Jag skulle vilja gå upp i kategorin eftersom det skulle vara steget efter att ha vunnit i Superstock. Tja, jag hoppas att den här framgången kan representera en vändpunkt på något sätt och att jag kan få en stor möjlighet på officiell nivå. Mina andra möjliga åtaganden på nationell nivå kommer också att bero på detta. Något rör sig och detta är redan mycket positivt.