Han hade inte tur på sin debut i Dakar 2022, den här gången lyckades han. Lorenzo Fanottoli nådde, trots vissa fysiska skador, slutet på det andra försöket. Det fanns ett kapitel som avbröts tidigt, en ”förlösning” att slutföra, men också ett annat äventyr att leva. Han föddes och växte upp i Ghana, flyttade sedan till Italien med sin familj när han fortfarande var barn, och återvände senare till Afrika. Just i Nigeria, där han bor och arbetar, och där han tog sin tillflykt efter kylan i Saudiarabien. ”Jag fick så mycket av det att jag inte saknar det!” han skämtade. Men hur var hans Dakar, den där ”Han lärde mig att ha tålamod”? Hans berättelse i vår intervju.
Din första Dakar slutade väldigt tidigt, den här gången avslutade du den.
Vilken tillfredsställelse! Jag är glad att jag blev klar, men inte så mycket det slutliga resultatet. Men målet var att komma till slutet, ett svar för mig och för alla. Även om jag fick jobba hårt till slutet: de sista 30 km fungerade inte cykeln längre, jag hade problem med bensinpumpen! Jag var orolig, jag fortsatte att titta på hur mycket som saknades, och bad att cykeln fortfarande skulle hålla i sig för att njuta av de sista kilometrarna. Men vi har kommit!
Du gjorde det trots vissa fysiska problem. Hur mår du nu?
Den fjärde dagen slet jag av det kollaterala ligamentet i mitt vänstra knä, en situation som vi fortfarande utvärderar för att förstå om vi ska operera eller inte. Även samma dag bröt jag två ligament i min högra fotled, jag hade även benödem och kanske en mikrofraktur. Den nionde dagen räddade krockkudden mitt liv, men jag fick två livmoderhalsbråck och jag tappade även känseln i min högra hand. Det var mitt fel: jag åkte i 130 km/h, det var två hål och jag såg inte det andra. Han klämde fast framsidan av cykeln, han vände mig och jag landade på mitt huvud, så han tryckte ihop hela ryggraden. Jag bröt hjälmen, men tack vare krockkudden böjde jag inte nacken, annars hade jag kanske brutit en kota, ett ben i nacken… jag kunde ha gjort allvarlig skada där. Dagen efter var det 115 km sanddyner och jag kunde inte göra någonting, jag var fortfarande omtumlad och hade huvudvärk. Så jag fick sakta ner, annars skulle jag inte gå framåt.
Det var verkligen ingen lätt Dakar!
Absolut. Men jag hade tagit kortison, smärtstillande… Vilket slags piller som helst i kroppen. I dessa ögonblick rusar ditt adrenaline och det går över, även om du inser det vid vissa ögonblick. När man hoppar av en fin sanddyn, eller med ont i nacken så kunde jag inte hålla cykeln i hög hastighet, till exempel i 150 km/h. Annars biter du ihop tänderna och varsågod, du är där och du ger inte upp. Förra året bröt jag nyckelbenet på ett förskjutet sätt, men jag fortsatte tills jag lyckades. Det fanns människor runt omkring på kryckor som var på motorcyklar nästa dag! Jag gick fortfarande, så jag hade inga ursäkter.
Var det lite av en ”vördnad” när du kom till det skede där du slutade förra året?
Ja! I själva verket låg gasen på 40 %, jag gick bara en promenad. Första veckan gick jag inte fort, speciellt på grund av alla de där stenarna, för att undvika risken att skada mig själv. Och så många gick ut under de tidiga dagarna! Jag släppte mig själv först den andra veckan, när jag började må bättre och ha roligt. Förut, mellan det dåliga vädret och det som hände förra året, hade jag inte huvudet på loppet. Till exempel, på den tiden hittade jag någon som hade slut på bensin och bogserade honom i 20 km, vilket slösade bort 45 minuter. Synd att det inte hjälpte så mycket, han gick i pension dagen efter… Jag lämnade mycket tid där, synd för ställningen, men jag skulle göra det igen varje dag.
Har du också satt dig ett visst mål vad gäller ranking?
Jag skulle ha velat vara bland de 40 bästa och det fanns möjlighet att till och med bli tyst. Jag slutade 47:a, men om jag tog bort den tiden hade jag hamnat på 39:e/40:e plats. Det var inom räckhåll, låt oss säga att detta var det andra målet. Den kom inte fram, men efter allt som hänt är det helt okej, det kunde ha varit ännu värre. Jag har kommit, nästa Dakar kommer att bli annorlunda.
Ses vi vid starten nästa år?
Nej jag tänker inte. Brist på pengar, så i år ska jag gifta mig, så jag måste göra en sak i taget. Men jag har redan andra saker i tankarna, som nästa års Touquet, plus lite andra lopp eller träning runt omkring. Jag tar 2024 för att förbereda mig väl för loppet 2025. På två år har jag gjort två Dakar, plus Andalusien och Marocko rallyn, nu måste vi börja lägga saker åt sidan igen. Men jag har redan bestämt mig för att jag ska tillbaka!
Kom ihåg att du inte är professionell förare. Vilket jobb gör du? Och hur uppstod passionen för motorcyklar?
Jag jobbar för familjens byggföretag, vi är i Afrika. Jag bor och arbetar i Nigeria, men jag växte verkligen upp i Afrika: först i Ghana, sedan åkte jag till Italien ett tag och till sist återvände jag till Afrika. När det gäller motorcyklar så satte jag mig på dem för första gången när jag var två eller tre år gammal. Min familj har alltid bott i Afrika och brinner för de här loppen: de såg Dakar live, min mamma brinner för rallyn, min farbror tävlade det italienska crosset… Det har alltid varit en familjegrej. Fram tills jag var 11 körde jag regional motocross, olika saker, sen slutade jag för tävlingsskidåkning, jag fick välja. Jag åkte tillbaka till Italien när jag var 10 och vi bodde praktiskt taget i bergen. Vid 16, när jag tog mitt körkort, bestämde jag mig för att sätta mig på cykeln igen. Jag bytte från motocross till enduro, som 18-åring unnade jag mig en resa till Marocko på motorcykel.
Hur uppstod idén om att delta i Dakar?
Jag har alltid haft den drömmen, hemma i januari pratade vi bara om det. Efter resan till Marocko bestämde jag mig dock för att verkligen åka dit. För tre år sedan hittade jag en vän här i Nigeria som sa till mig att han ville delta i Morocco Desert Challenge och frågade mig om jag ville följa med honom. Jag ville göra ett rally och jag hade inte lyckats än, jag sa ja. Sedan kom Covid och de ställde in det, jag hade tänkt på Africa Eco Race men de ställde in det också. Så jag tänkte på den riktiga, Dakar. Jag har kört enduro, dock aldrig på en viss nivå, men det var där resan började.
Hur reagerade din familj när du sa att du ville åka till Dakar?
De flesta, samtidigt som de stöttade och hjälpte mig, trodde inte ens att jag skulle komma dit, att de skulle få mig. Min far till exempel bara när han såg det officiella numret sa ”Men då går du verkligen dit!” Min mamma, å andra sidan, var väldigt upprymd, hon insisterade på att jag var tvungen att gå, hon gav mig en hand, hon var den första som stöttade mig. De andra tyckte däremot att det var mer en övergående grej, att jag skulle klara efter några rallyn. Men så är det: Dakar, om du inte är i den, verkar så långt borta att du knappt tror det. Också för att jag inte är yrkesförare. Få trodde därför på det, förrän den officiella kallelsen kom. Så småningom kan du komma dit, det beror på hur och vad du vill göra. Men i mitt fall, på tre år tog jag fyra dagars semester, de andra semestrar var alla i rörelse: man offrar mycket, även med de runt omkring sig.
Hur förberedde du dig för att ta dig till Dakar? Även med tanke på den period då du började tänka på det på allvar.
Jag måste säga att det aldrig har varit någon riktig nedlåsning här, så det var lätt för mig att åka och träna på en motorcykel. Jag gick också mycket till gymmet med en tränare, sedan en gång i Italien, när de tränade restriktionerna, lyckades jag göra några träningsläger med crossen. Jag åkte också till Tunisien och Marocko, jag gjorde praktik i Spanien med Jordi Viladoms för roadbooken. Jag gjorde Andalucia Rally, som inte gick bra eftersom jag bröt fotleden den tredje dagen. Jag åkte till rallyt i Marocko, det gick ganska bra även om jag tog sönder motorn första dagen, med 50 km kvar. Jag var 4:a i kategorin bakom Lucci… Teamet sa sedan till mig att gå långsamt, att bara tänka på att avsluta, annars hejdå Dakar. Men vi avslutade det, jag kvalade, började och slutade efter tre dagar. Jag sa till mig själv direkt att jag måste gå tillbaka. Så kort och gott tränar jag mycket på cykeln, här är det också bra för mig då jag har stranden. I år var det dock många stenar och jag vet inte hur jag ska ta mig dit.
Generellt, hur har årets racing varit för dig? Jämför kanske till och med vad du gjorde 2022.
Jag kraschade med 15 km kvar på dag tre. Jag skulle säga att de tre första etapperna 2022, tillsammans, inte ens var 20 km från den första etappen i denna Dakar. När de pratade om det med andra berättade de för mig att hela fjolårets lopp var mindre tufft än de fyra dagarna av denna upplaga. Redan den andra dagen… Antingen gillar du stenar, eller så är 400 km tufft. Faktum är att jag jobbade hårt. Till och med organisationen gjorde sitt: kanske skulle de ge dig en krävande 160 km non-stop, utan lite platå och därför ”vila” däremellan. Å andra sidan, den andra veckan, som alla definierade som väldigt jobbig, hade jag väldigt roligt! Sanddynerna var svala, vackra scener, vacker sand. Mitt på morgonen var vi redan klara. Det sista steget, vanligtvis informellt, var dock lite farligt: det var ”såpigt”, du föll på ett ögonblick. Men förutom detta var det riktigt trevligt, vi hittade allt, även om jag hade föredragit något mer ”blandat” som mark. Jag har hört många säga att Dakar var tufft, men det måste det vara, annars går du och gör något annat.
Detta var en Dakar också präglad av kyla och regn. Hur hanterade du det?
Du fortsatte och tänkte bara en kilometer åt gången. Mentalt, för att göra det ”kortare”, tittade jag på kartan och sa till mig själv ”Ok, 100 km till neutralisering” eller vad som saknades. Jag tänkte inte på att jag hade 900 km kvar, bara att det var 200 km, 100 km, 50 km kvar… Jag sa till mig själv ”Kom igen, vi är nästan där, vi är nästan där”. Vi fortsatte i regnet, jag sjöng, jag tänkte på något annat, jag satte på musik, jag försökte värma upp. Jag kan inte ens säga att jag tittade mig omkring för i regnet kunde man inte se det på 20 meter. Jag försökte fortfarande hålla huvudet sysselsatt.
Hur var du utrustad som kläder?
På morgonen för överföringen var det inga problem: jacka, byxor, vantar… Vinterprylar. Problemet var regnet efteråt: när du kom till…