Davide Stirpe var nära att drömma om att tävla på heltid i världsmästerskapet men uppnådde det aldrig. Han tappade dock aldrig modet. Arbetet på byggarbetsplatsen förfalskade hans karaktär från ung ålder. Svårigheterna, ansträngningen, uppoffringarna har gjort honom starkare och genom åren har han skapat en ledande roll i Italien. Idag är han 30 år, han är FMI-tekniker och MV Agusta testförare.
Davide Stirpe, hur kom du in på motorcykling?
“En dag, som barn, åkte jag med min far till Torricola-banan för att se sonen till en vän till hans ridning. Jag är från Rom och det var nära mitt hus. Gnistan har tänts. Först hyrde vi en minicykel och sedan efter ett tag köpte vi en. Jag började tävla när jag var 8 och bröt omedelbart handleden i mitt första lopp.”
Men du gav inte upp.
“Absolut inte. Året därpå satt jag redan i sadeln. Jag sprang med en bankomat som var helt original och så jag kunde inte få bra resultat men det var ändå trevligt. Sedan runt åldrarna 12 och 13 kom Metrakits. De erbjöd mig att tävla med en hyrmotorcykel. Genast trea, utan något team: bara jag och min pappa medan de andra alla hade ett team för att hjälpa dem. Metrakit-importören bestämde sig för att hjälpa mig, att hålla mig igång och jag sätter mig själv i ljuset. Jag gjorde sedan uttagningarna till Aprilia Junior GP-pokalen och jag blev tagen, men under tiden erbjöd de mig Honda 125GP-trofén och CIV 125. De lockade mig mycket mer och jag valde den vägen”.
Du borde då ha landat på VM men vad hände?
“I Honda Trophy fick jag en stark start direkt. Vid säsongens tredje lopp, i Magione, uppnådde jag pole position, seger och snabbaste varv. Jag körde också CIV och trots att jag hade en trofécykel, därför sämre än de andra åkarna, lyckades jag bli uppmärksammad. Jag var bara 14 och verkade ämnad för en god framtid. Martinelli och Bedon ville att jag skulle göra ett år med CIV med KTM och sedan ta mig till världsmästerskapet men den cykeln hade problem och ingen CIV. Så även det året tävlade jag på en Honda. Martinelli och Bedon gjorde mig sedan debut i världsmästerskapet som wild card i Indianapolis med KTM och de skulle ha velat ta mig framåt men förutsättningarna fanns inte. Ingenting har gjorts. Förutom det har jag Jag hade också en ny chans att ta mig till världsmästerskapet”.
Som?
“Jag deltog i ett CEV-lopp som ett wild card och Emilio Alzamora kom fram för att låta mig tävla med Aprilia. Hans förslag var intressant och budgeten relativt låg, men de behövde fortfarande hundra tusen euro per säsong. Det var omöjligt för min familj att hitta dem så den möjligheten försvann också. Vid tiden för 125:an vann jag fortfarande Honda Trophy, jag gjorde också ett wild card på Mugello och några bra resultat i CIV”
Landade du då på 600?
“Ja till European Stock 600, ett fantastiskt mästerskap som det var möjligt att göra även med en begränsad budget och jag samlade några stora tillfredsställelser. Med 600 vann jag Honda 600 Trophy två gånger och jag deltog också i Supersport World Championship men tävlade med ett superprivat team var det möjligt att få resultat mot lag som Puccetti, Evan Bros och alla de stora namnen. Jag slutade ändå trea i European Challenge. 2016 landade jag sedan på MV Agusta för CIV Supersport”.
Han samlade sedan stora framgångar i CIV Supersport.
“Jag vann två italienska titlar, jag slutade tvåa två gånger och trea en gång. Plus att jag gjorde flera jokertecken i supersport-VM men det viktigaste är att jag gjorde min passion till ett yrke för fram till 2017-2018 jobbade jag alltid”.
Vilket arbete gjorde du?
“Min pappa hade ett byggföretag. Jag vaknade klockan fem på morgonen och jobbade på byggarbetsplatsen till mitten av eftermiddagen, gick sedan direkt till gymmet för att träna till åtta på kvällen: det här var mitt liv. När det var lopp åkte husbilarna på onsdagskvällarna. Jag vann ett CIV-lopp men på måndagsmorgonen var jag direkt på byggarbetsplatsen. Jag växlade djupt olika känslor”.
Var det väldigt tungt?
“Ja, men jag tackar min far för att han fick mig att göra det, för att han lärde mig uppoffrandets anda, för att han fick mig att förstå vad livets verkliga värden är och att alltid hålla fötterna på jorden. Nu är jag ofta på jobbet, ibland tränar jag vid midnatt men det stör mig inte, jag gör det med nöje. Jag är väldigt glad över att få jobba inom motorcykelsport”.
När du ser tillbaka på ditt förflutna, ångrar du något?
“Säkert. Min dröm var att tävla i världsmästerskapet och jag uppnådde det inte. Jag gjorde något bra i Supersport, men om jag hade tävlat med bättre lag hade jag kunnat visa min potential fullt ut, men jag är fortfarande nöjd med vart jag har kommit med väldigt lite resurser och mycket ansträngning.”
Vad kommer du att göra under säsongen 2023?
”Jag har olika möjligheter mellan CIV Supersport, CIV Superbike och andra mästerskap. Jag utvärderar och hoppas kunna definiera programmen i slutet av månaden”.
