Roberto Tamburini gillade som barn att slå rekord på minicykelbanor. Han var en liten brat och en supertalang, det fanns inte ett spår där han inte signerade skivan. Han tävlade ofta med äldre ryttare men det var en detalj. Han samlade italienska och europeiska titlar i serier, tills han tappade räkningen. Han landade omedelbart i CEV och i världsmästerskapet 125, men sedan mellan fysiska problem och motorcykelproblem och fel ledning kunde han inte glänsa i världsmästerskapet.
Bike Service gjorde honom sedan debut på en Yamaha R6 och började därmed sin karriär på 600cc, sedan tävlade i Supersport World Championship, i Stock 1000, fram till Superbike World Championship 2022, regelbundet i poängzonen och en lysande topp 10. palmares en italiensk Supersport-titel, en seger på National Trophy 1000, två andraplatser i STK 1000 World Cup och många bra internationella placeringar, men han lyckades inte riktigt slå igenom.
Nu, 32, tävlar han i Endurance World Championship och känslan är att han redan är på väg mot slutet av sin karriär. Vad gick fel? Varför tävlar inte Roberto Tamburini på heltid och misslyckas med att bli en mästare med stort C? Tror han det fortfarande eller har han lagt sitt hjärta i ro? Många frågor som han försöker svara på, uteslutande på Corsedimoto.
“Jag gör det väldigt bra i Endurance World Championship – säger Roberto Tamburini – det var fantastiskt att springa i SPA, även på natten. Miljön är vacker, jag lyckas också tjäna lite pengar så jag kunde inte begära mer. Visst, jag tävlar för ett privat lag och det är en anmärkningsvärd skillnad mellan privat och officiellt även i uthållighetslopp, men det är ett mästerskap jag gillar”.
Tror du att du kan återvända till WorldSBK eller har du satt ditt hjärta i brand?
”Hjärtat i fred kanske inte, men jag lurar mig inte längre. Jag vet hur det går inom motorcykling, jag har vetat det i flera år, det är de vanliga talen men jag tycker absolut inte synd om mig själv. Jag är redo, motiverad men jag förväntar mig inga mirakel. Jag har redan haft mycket tur att ha en säsong i World Superbike utan en sponsor och jag kommer alltid att vara tacksam mot Carusi för den möjligheten. Vi gjorde båda vår debut i Superbike World Championship, vi hade en väldigt privat cykel och tillsammans skördade vi stora tillfredsställelser. Det kommer att bli väldigt svårt för mig att tävla i World Superbike eller World Supersport igen, åtminstone med ett konkurrenskraftigt lag. Om det hände så skulle jag vara väldigt glad men jag är realistisk”.
Vad har du missat och vad saknar du?
”Jag saknade nog en toppchef som kunde hitta mig rätt boende och förutsättningar för att kunna tävla även utan budget. Jag ensam är inte bra på att hitta stora sponsorer, det finns de som har den här gåvan men jag är tyvärr inte där‘jag någonsin haft. Jag har några små personliga sponsorer men de räcker bara för att betala mina träningskostnader. Jag har inte och har aldrig haft en budget som skulle kunna bidra ekonomiskt till lagen. Om jag hade det idag skulle det dock vara bra eftersom jag bara skulle betala för att tävla på höga nivåer i världsmästerskapet eller för att få erfarenhet i MotoAmerica. Jag skulle inte vara villig att spendera för ett nationellt mästerskap, inte det. Det skulle inte vara vettigt”.
Letade CIV-teamen efter dig?
“Ja, men jag tror att med min idrottskurs, med min erfarenhet, borde CIV-lagen betala mig för att tävla. Jag skulle göra CIV bara om jag hade en ekonomisk avkastning, jag skulle absolut inte göra det som en betalande person eller behöva i alla fall ta på mig resekostnader och så vidare.”
Vem har hjälpt dig mest genom åren?
“Ett namn framför allt: Sandro Carusi från MotoXRacing. Om det inte hade varit för honom hade jag aldrig tävlat i World Superbike. Jag är fortfarande medlem i hans Moto Club och vi arbetar fortfarande tillsammans. Om han hade chansen att hjälpa mig skulle han verkligen ha gjort det, det har han alltid gjort genom åren.”
Förra månaden tävlade du på en Aprilia i Rumänien och satte banrekord på MotorPark. Hur hittade du dig själv?
”Det hade gått sju år sedan jag åkte Aprilia men laget som bjöd in mig som gäst hade en. Det fanns i lagerkonfiguration men jag gillade det och det var en bra upplevelse. Jag tyckte att det var väldigt konkurrenskraftigt. När det gäller cyklarna så anpassar jag mig, det är absolut inte problemet, det är bara att kunna tävla på internationell nivå utan budget och med medel som är upp till situationen”.
