I VM finns det de som förblir “trogna” mot bara ett varumärke och de som istället ger sig i kast med en ny utmaning. Med en bra dos risk, med tanke på att det aldrig är lätt att anpassa sig till en annan cykel. Under MotoGP-eran har det varit flera förare som har tävlat hela säsonger för flera olika tillverkare. Låt oss i det här fallet titta på de som tävlade för tre olika märken, en ‘finish’ som Jack Miller också kommer att nå, 2023 med KTM efter år av erfarenhet i Honda och framför allt som Ducati-åkare. Vi får se om han kan få bra resultat med den österrikiska tillverkaren också… Men innan dess, minns du vem som föregick honom och hur det gick? Låt oss granska dem alla, den första delen.
Alex Barros (Honda/Yamaha/Ducati)
Den bästa brasilianaren någonsin i MotoGP var också bland huvudpersonerna i MotoGP. Fem säsonger på resultatprotokollet för honom med tre olika märken, inte få resultat från alla. 2002, 2004 och 2005 ser vi honom i aktion med Honda, med vilken han erövrar tre segrar, de enda i arvingsklassen på 500cc, och ytterligare nio pallplatser. 2003 bestred han dock sitt enda år med Yamaha, med en 3:e plats i Frankrike som sitt bästa resultat. Slutligen, 2007 med Ducati på resultatlistan efter en Superbike-säsong: han slutade också på pallen med de röda, precis som trea i Italiens GP.
Carlos Checa (Yamaha/Ducati/Honda)
Den dåvarande Superbike-världsmästaren tävlade i sex hela säsonger i MotoGP-kategorin. De flesta av dessa med Yamaha-färgerna, exakt från 2002 till 2004, plus 2006, och fick totalt fem pallplaceringar. 2005 uppnådde han sitt enda år med Ducati och tog ytterligare två pallplatser. Säsongen 2007 ser Checa i aktion i Honda-färger, men det är ett märke han aldrig kommer att stå på pallen med. De bästa resultaten var faktiskt att två sjättedelar kom till Jerez och Misano.
Shin’ya Nakano (Yamaha/Kawasaki/Honda)
En av de legendariska japanska åkarna, i MotoGP från 2002 till 2008. I tur och ordning talar vi om två år med Yamaha, tre med Kawasaki och slutligen ytterligare två med Honda. Resultatmässigt har inget slående kommit, men de var inte nödvändiga för att han skulle komma in i tvåhjulsentusiasternas hjärtan. Bara för att påminna dem kom hans enda två pallplaceringar med märket inte längre i den nuvarande premierklassen: han var 3:a i 2004 Japans GP, 2:a istället i 2006 Hollands GP.
Loris Capirossi (Honda/Ducati/Suzuki)
Han var bland huvudpersonerna i MotoGP från 2002 till 2011, året då han gick i pension från racing. Under det första året i den nya kategorin är han i aktion med Honda och uppnår två pallplaceringar. Från säsongen därpå fram till 2007 var han dock trogen Ducati-färgerna, med vilka han fick sina bästa resultat. Sammanlagt räknar vi sex segrar och ytterligare 16 pallplatser, 2006 fullbordar han världsmästerskapspallen. Tre år med Suzuki följde, med vilka han bara uppnådde en pallplats, innan han återvände till Ducati för en sista svår världssäsong.
John Hopkins (Yamaha/Suzuki/Kawasaki)
Den nuvarande tränaren för American Racing Team i Moto2 tävlade i MotoGP från 2002 till 2008, innan Superbike-perioden. Det första året i den nya toppklassen kör han med Yamaha, det sista blir med Kawasaki, medan Suzuki-perioden ligger emellan. Hans bästa resultat kom just med varumärket Hamamatsu, bättre sagt att hans enda pallplacering i den främsta klassen. ‘Hopper’ har tre tredjeplatser och en P2, som alla kom under säsongen 2007.
Toni Elias (Yamaha/Honda/Ducati)
Den spanska föraren tävlade kontinuerligt i MotoGP mellan 2005 och 2009, plus säsongen 2011, den sista kompletta i kategorin. Hans debutår blir hans enda med Yamaha, med en 6:e plats i Turkiet som hans bästa resultat för säsongen. Sedan följer Hondaperioden, med ett års mellanspel i Ducati, 2008, där han erövrar två pallplatser. Med Ala Dorata i stället kommer hans enda seger, som erhölls i Portugal 2006, plus tre andra pallplaceringar 2007 och 2011.
Randy De Puniet (Kawasaki/Honda/Ducati)
Från 2006 till 2013 heltid i den främsta klassen, men vi räknar bara MotoGP-perioden, därför räknar vi inte CRT-experimentet. För den franska ryttaren räknar vi de första två åren tillsammans med Kawasaki med en pallplats på resultatlistan (Japan 2007), följt av tre år med Honda. En enda pallplats även under denna period, just i Storbritannien 2009, medan 2011 blir det enda året med Ducati-färgerna. 6:e plats i Australien är hans bästa avslutning för säsongen med den italienska tillverkaren.
Set Gibernau (Suzuki/Honda/Ducati)
Definitivt en av de bästa “kungarna utan en krona” som setts i MotoGP, kategorin som vi såg honom i från 2002 till 2006. Han hade också startat säsongen 2009, men stod kvar halvvägs genom avskedet från lagets huvudsponsor. Han tävlade med Suzuki 2002, bara nådde pallen en gång, och levde sedan sin bästa period med Honda. Under tvåårsperioden 2003-2004 var han vice världsmästare med 8 segrar och ytterligare 12 pallplatser, 2005 tog han de fyra sista pallplatserna i sin karriär. Faktum är att ingen kommer med Ducati, som han är i aktion med under ett svårt 2006 präglat av en tung skada.
Valentino Rossi (Yamaha/Honda/Ducati)
Tre märken också för den niofaldige världsmästaren, i MotoGP från 2002 till 2021, året då han gick i pension. På resultatlistan två säsonger med Honda (2002-2003), med vilka han fick två världskronor, medan de två åren som spenderades med Ducati (2011-2012) inte var så minnesvärda. Även om vi fortfarande räknar tre pallplaceringar. Resten av karriären var med Yamaha, under vilken han uppnådde sina bästa resultat någonsin. Tre andra världsmästerskap har anlänt, plus diverse vice-mästerskap och tredje världsmästerskapsplatser, för att inte tala om de heta duellerna med motståndarna i mästerskapet. Han stod på pallen fram till säsongen 2020, även om den totala prestationen började sjunka avsevärt redan 2019, ända fram till hans farväl till världsmästerskapet förra året.
Slutet av den första delen, den andra delen följer med de andra huvudpersonerna.
Fotokredit: motogp.com
