av Ascanio Gardini
Den 30 oktober kommer det att ha gått exakt tjugo år sedan Carlo Talamo dog. Ett geni från 1900-talet som förnyade tvåhjulingsindustrin, men känd mer för sina dikter och för att vara Harley-Davidson-importören.
De senaste åren har jag ställt mig själv tusen frågor om Carlo Talamo som jag aldrig kommer att få svar på. Jag var inte hans vän och jag kan inte säga att jag kände honom väl, men det fanns kärlek mellan oss. Ja jag älskar. För min del beundran och aktning som gick utöver karaktären som ofta förekom i tidningar och på många sammankomster. Jag tror att han förstod mycket väl vad mina känslor var och älskade mig helt enkelt. Så mycket att jag inte gick för att slicka hans rumpa som många gjorde och när den dåliga månen hände honom, vid de sällsynta tillfällena när jag såg honom, hälsade jag knappt på honom utan att prata med honom.
Men så fanns det stunder av total röra där jag njöt av att göra lite retas. En framför allt på Triumph Day-middagarna (rallyn anordnade på banan) där jag dök upp med Ducati-tröjan mitt bland en miljard människor för att göra honom arg, medan han låtsades vara riktigt arg. Ett spel som gillade många. Uppenbarligen har det skett betydande förändringar under den här tiden. Hur skulle han ha hanterat de “sociala nätverken” och det efterföljande medieöverfallet? Skulle han ha designat ett par cyklar helt och hållet och gjort flerutbildade ingenjörer på skam? Skulle hans återförsäljare och hans sätt att förstå kundrelationer fortfarande hålla i sig? Skulle hans kommunikation alltid vara densamma? Skulle han ha kunnat återuppliva Moto Guzzi (han hade börjat samarbeta med Ivano Beggio kort före sin död) utan Colaninnos tillkomst? Skulle han ha vikit sig till det “elektriska” eller skulle han ha fortsatt på sin väg?
Jag pratar ofta med min vän Fabrizio Farinelli, tidigare direktör för Harley-Davidson Numero Uno-återförsäljaren i Rom sedan 1985 och efterföljande ägare till Triumph Numero Tre-återförsäljaren i Rom. Förutom att arbeta med Carlo Talamo hade han lyckats etablera en sann vänskap med honom, och varje gång kommer vi med olika anekdoter. En framför allt: Carlo Talamo var väl medveten om vad han hade byggt och när Fabrizio undrade hur de skulle ha gjort om han hade gått bort, svarade Carlo: “Världen har kunnat övervinna bristen på ett stort geni som Leonardo, den kan också övervinna Carlo Talamos.”
Uppströms om detta övervägande kan jag inte ens ge mig själv ett svar på vad som skulle ha hänt om Carlo Talamo fortfarande levde. Jämför jag mig med många människor som av olika anledningar har haft med honom att göra framkommer inte en tydlig och tydlig ståndpunkt i ämnet. Ett tecken på att Carlo ofta var oförutsägbar, inför en personlighet utöver det vanliga och ett markant geni. Vad som är säkert är att vi idag känner frånvaron av Carlo Talamo, vilken väg han än skulle ha tagit.
Carlo var och förblir ett arv inte bara från motorcykelsporten utan för hela samhället. Dess innovationer och sätt att relatera har dragit ett tecken som setts av många och av andra entreprenöriella verkligheter som tagits som exempel. Hans företag låg ljusår före. Jag är av den åsikten att Carlo Talamo bör studeras i historieböcker och när jag råkar prata med folk som precis har köpt Harley-Davidson eller Triumph, som inte ens vet vem Carlo Talamo var, blir jag helt avskräckt.
Carlo Talamo, det var den han var
