Matteo Ciprietti jagar det extra tempot i CIV Supersport. 25-åringen från Abruzzo, vinnare av National Trophy 2021 i Big Supersport, startar om med ZPM Racing-färgerna och en Ducati V2. Han fortsätter sin löpning i den nationella Supersporten och ser högre och högre ut. Detta betraktar verksamheten som en pilot, men Matteo Ciprietti är även instruktör för de yngsta på minicykelbanan i Giulianova. Det är också därför han läser motoriska aktiviteter i gymnasiet, en masterutbildning efter examen i motorvetenskap.
Inte nog med det, vi tycker också att han är väldigt upptagen i familjeföretaget. ”De stöttar mig mycket” understruken Ciprietti. ”Men även i min stad är det många människor som vet att jag springer som frågar mig hur det går, frågar mig när jag börjar… Det här ger mig stor energi.” Olika intressen, men alltid med samma anda: att ha kul. Vi pratade med Matteo Ciprietti för att låta oss berätta lite om alla dessa aktiviteter, såväl som hans nya år i CIV: vår intervju.
Matteo Ciprietti, hur mår du under den här perioden?
Jag är engagerad i familjeföretaget: vi har en bensinmack med bar och allt, jag hjälper alltid till. Men jag trivs, du är utomhus och jag har alltid kontakt med många människor. Jag gillar att ha fötterna överallt, förutom sport behöver jag också något annat. På motorsidan åkte vi dock till Jerez förra veckan för att göra några tester, det finns alla förutsättningar för en bra säsong.
I detta 2023 börjar du igen med samma lag och samma cykel.
Den som jag vann National Trophy med, jag var också den första att uppleva Panigale V2. I början visste inte alla dess utveckling, det var något som lades där men det var inte känt om det skulle få en uppföljare. Jag trodde direkt på det här projektet och det belönade mig. Sedan 2022 var jag snabb direkt. I kvalet var jag alltid framme, det enda är att det alltid var inga pallplatser eller segrar på grund av en rad omständigheter. Men den här vintern jobbar jag hårt för att försöka vara förberedd: nivån på Supersport har varit väldigt hög i flera år, det är den hårdast kämpade kategorin i CIV. Men i år jobbade jag bra för att komma fram förberedd: bara cykeln eller bara ryttaren räcker inte, det måste finnas rätt kombination. Vi kan då säga att jag är en ”veteran” i kategorin, jag har kört där sedan 2016, förutom 2019 i Moto2, men det var en annan värld.
Hur betygsätter du det där ett år i CEV Moto2?
Arbetsmetodikmässigt ligger det väldigt nära en MotoGP Grand Prix, det är många svängar och cykeln skiljer sig väldigt mycket från de jag är van vid. Jag har alltid tävlat med produktionsderivat och att komma på en Moto2 var lite av ett trauma. Förutom att jag inte kände till spåren var däcken annorlunda… jag hittade inte som jag ville. Projektet var tänkt att pågå i två år, men till slut gjorde jag bara ett på grund av en rad omständigheter. Jag återvände sedan till Italien med detta nya Ducati-projekt och jag gillade det direkt. Nivån på CIV är också väldigt hög, om vi jämför tiderna med Supersport World Championship är det ingen stor skillnad.
Tredje året med samma lag. Hur började detta samarbete?
Det började i februari 2021, jag var utan lag och faktiskt ville jag inte ens tävla… 2020 hade varit ett väldigt negativt år för mig, så jag tänkte inte ens på att starta en tävlingssäsong igen. Men jag hade i alla fall alltid tränat, sedan när testperioden närmade sig så smällde min vår: jag kunde inte leva utan tävlingar, de är mitt liv. Men jag ville göra något annorlunda, förändra scenen, och jag visste om denna Panigale V2 som kunde tävla i National Trophy. Jag hade inget att förlora, jag gillar Ducati och vem vet vad framtiden har att erbjuda. Det var några lag, de är från Pedaso, cirka 40 minuter från mitt hus, och en kväll ringde jag dem: de förhandlade med en ryttare, men till slut valde de mig. Teamet är ZPM Racing från Fabio Marchionni, en före detta CIV Superbike-åkare som vann National Trophy 1000 2015. Motordelen följs istället av AP Racing från Andrea Pizzato, som jobbade mycket i Ducati och gjorde Superbike World Championship. Känslan med team och cykel skapades direkt, sedan föddes en relation av vänskap och arbete. 2022 var vi snabba, nu ska vi lägga pusslet.
Har du förändrat något i din träning genom åren?
Ja, i år har jag bestämt mig för att förändra något, till exempel på gymmet med lite annat arbete. Men låt oss generellt säga att det har varit en stor omvälvning. Men jag mådde bra i Jerez, så jag hade redan några svar. Ibland leder en omvälvning till bra saker, man måste vara redo för varje förändring för att förbättra sig mer och mer.
Förutom att vara pilot är Matteo Ciprietti även instruktör.
Ja, här är minicykelbanan och jag följer barnen och tar med dem till min värld. Jag har varit officiell instruktör sedan förra året, efter att ha gått kursen hos förbundet. Det är något jag verkligen gillar, det gläder mig att lära barnen allt jag har lärt mig under åren. När du pratar lyssnar de på dig, de tar dig som exempel och det är vackert. Också för att bättre följa denna väg skrev jag in mig på universitetet.
Och under tiden tog du också examen.
Jag hade börjat innan Covid-perioden, jag hade skrivit in mig på motorvetenskap och i juli förra året tog jag min treåriga examen. Nu håller jag på med masterexamen, Motorisk verksamhet i gymnasieskolan. Jag vill fortsätta med barnen och jag bestämde mig för att tänka på dem hos min specialist. På de sista tentorna jag gör diskuteras också psykologi: det är väldigt viktigt att veta hur man pratar med dem och är empatisk, samt att skapa en bra relation med föräldrar och andra människor. För mig var universitetet en utmaning, en tävling: jag kanske lyckades med processen tack vare denna mentalitet. Jag måste också säga att jag under Covid-perioden lyckades få ut det mesta av att vara hemma, utan att kunna springa eller träna: istället för att göra ingenting pluggade jag som en galning och gjorde flera tentor online.
Ciprietti-student, pilot, instruktör, arbetare: du är väldigt upptagen!
Ryttare låt oss bara säga när det är lopp och tester, jag har inte ett liv som ryttare som andra. I ’gemensamt liv’ vaknar jag tidigt på morgonen, jag är superaktiv i familjeaktiviteten, sedan på helgerna är jag på minicykelbanan. Däremellan lägger jag in träning när jag kan, jag måste vara väldigt flexibel och sedan återhämta mig. Men låt oss säga att jag alltid tränar ett pass om dagen: mitt gym öppnar klockan fem på morgonen, väldigt ofta går jag 5:30-6:00, jag kör de två timmarna och sedan är jag igång 8:00. Sedan kl 10 på kvällen kollapsar jag… Förutom några kvällar med vänner: det är svårt, men rätt vänskap följer dig och jag måste säga att jag alltid får bra stöd. Generellt sett snickrar jag dock ut varje utrymme att träna på. Sen på lördag och söndag är jag på minicykelbanan, mitt i veckan kör vi övningar med de lite mer avancerade barnen efter skolan.
Vilken ålder följer du främst?
Pojkar kan börja tävla från åtta års ålder och äldre, men det finns ingen minimiålder för att cykla på en pocketbike. Vissa börjar vid fyra, som jag till exempel gjorde. Helt klart görs allt i säkerhet, då är jag väldigt noga med att inte traumatisera barnen: ibland får bara ljudet från tändningen dem att gråta. Ibland tar jag med mig dem, vi tar en tur tillsammans på minicykeln och redan där ser vi om de gillar det eller inte. När rundan är över, om barnet ler så har det roligt. Det lämnar säkert några goda känslor: i deras ögon ser jag mina när jag började. Alla kommer inte att bli Valentino Rossi, det säger jag alltid och det är inte målet, det handlar om att ha kul först och främst. Att veta hur man kör ett tvåhjuligt fordon är inte för alla, det är en viktig livserfarenhet och kommer också att vara användbar när de tar sitt motorcykelkort.
Har instruktören Ciprietti någonsin haft att göra med föräldrar övertygade om att de har en Rossi hemma?
Dessa saker händer och gör mig lite arg. Man kan inte förvänta sig absurda saker av ett barn i den åldern, vi måste alltid komma ihåg att de är små. Det är ett faktum som har uppstått under den senare perioden: på 60- och 70-talen var det otänkbart att se en fyraårig pojke på en motorcykel, i allmänhet på ett motorfordon. Stora framsteg har nu tagits, men de måste underhållas: så om saker och ting lyckas, om det istället finns påtryckningar eller förväntningar, kommer det aldrig att bli något av det. I själva verket kommer barnet att se det som en begränsning och släpper det.
Instruktör och pilot: Hur mycket hjälper dessa olika aktiviteter dig?
Som instruktör granskar jag även koncept som jag tog för givna, som man inte längre tänker på. Men när man ska förklara ett koncept så recenserar man det också, det hjälper mig mycket. När jag tittar på alla upplevelser jag har haft som pilot, när jag berättar om dem, är det mer erfarenhet. Jag är nu 25 och jag började springa när jag var 5, så det har varit 20 år av racing och jag har sett många saker, både bra och dåliga. Tvärtom, det senare hjälper dig att växa. Under min karriär har jag tävlat med Bastianini, Di Giannantonio, Bulega, Augusto Fernandez… Ryttare som nu är i MotoGP, samma väg men det finns inte en enda väg och tyvärr tog jag fel gafflar. Men jag ångrar inget, jag försöker gå tillbaka och nu tror jag att jag är där, sen kommer det som kommer.
Matteo Ciprietti, har du någonsin haft världstankar?
Förut ja, nu tänker jag bara på nuet, inte längre på vad jag kommer att behöva göra eller inte. Jag vill bara njuta av allt jag gör. Jag vet inte hur framtiden ser ut för mig, men jag tror att om man gör allt med rätt metod så kan han uppnå vilket resultat som helst. Men du kan också tänka på ett VM, sedan mellan att säga och göra… Först och främst måste du vinna och ligga i framkant, det är ingen idé att bara göra upp siffrorna. Jag fokuserar bara på nuet, sen får vi se.
Du kör också en Ducati. Men vart är de röda på väg?
De gör rent på alla områden! I Mototurismo har det också försäljningsrekord, sedan segrar i MotoGP, i Superbike, nu har de kommit till MotoE… De satsar mycket och skördar frukterna. Vad menar vi då…