Francesco Curinga grät tyst, innanför hjälmen, tog sedan av den och log. Han skrev sitt namn på Junior Manx Grand Prix hedersrulle. Det hade gått femtio år sedan en italiensk förare vann på de hemska 60,6 kilometerna på Mountain Circuit. Den sista var Giacomo Agostini, i Tourist Trophy. Manx har inte samma attraktionskraft, men det är ändå en historisk bedrift. Det tog Francesco ett tag att omsätta sin bedrift, att inse att allt var sant och inte en dröm att vinna på Isle of Man med Paton S1-R.
“Jag tror knappt det – säger Francesco Curinga – efter Agostini, motorcyklarnas kung, är jag en av de italienska vinnarna på Isle of Man. Jag upplevde några fantastiska förnimmelser. Under de senaste ögonblicken har många tankar passerat genom mitt sinne: från min fru Serena till min son som stannat hemma, från min pappa till min farbror som inte längre är här och också varit piloter. Det var bra. Sedan vid ankomsten den stora festen med britterna: selfiesna, autograferna, det var något otroligt”.
Vem är egentligen Francesco Curinga?
”Jag är en 47-årig pojke, jag bor i Badalucco nära Imperia och jag känner mig fortfarande som ett barn. Jag började rida vid 3 års ålder, tack vare min pappa som gav mig en minicross SWM. Han var mekaniker och tävlade på gatubana i slutet av sjuttiotalet. Vi skulle ha velat ha tävlat tillsammans trots att vi aldrig berättat för varandra. Han kanske var rädd att jag skulle skada mig eftersom motorcykling är en farlig sport och ändå gav han mig motorcyklar. 1998 gick han bort och några år senare började jag tävla uppför och sedan tävla på banan i Kawasaki Trophy. Jag har vunnit sju italienska titlar och fyra europeiska titlar i Uphill Racing. 2017 gjorde jag min debut i Man och för någon som älskar streetracing är det bäst”.
Är du pilot på heltid eller gör du också något annat i livet?
“Jag tror att det finns väldigt få förare som har råd att bara köra på motorcyklar och jag är inte en av dem. Jag jobbar lite som testförare, instruktör och när jag inte har sportsliga åtaganden sköter jag trädgårdar. Jag lever inte enbart på motorcyklar. I många år har jag betalat för att tävla nu som tur är har jag några sponsorer, jag spenderar ingenting för att tävla och jag är nöjd, det verkar redan som en stor sak för mig”.
Förväntade du dig att vinna Junior Manx Grand Prix?
”Jag blir inte upphetsad och jag blir inte deprimerad, jag skapar aldrig förväntningar. Jag hade redan gjort det här loppet 2017, 2018 och 2019 blev jag klassad tvåa, sedan var det pandemin och i två år kördes det inte. Jag började med nummer ett på kåpan så i teorin skulle jag vinna men jag sa det inte eftersom allt kan hända i lopp, speciellt i landsvägslopp”.
Det råder ingen brist på fallgropar på Isle of Man.
”Loppet är 240 kilometer, långt och krävande på ett fysiskt men framför allt psykologiskt plan. Du behöver rätt mognad för du får absolut inte bete dig som en kamikaze, minsta misstag är inte tillåtet. Om du springer på Isle of Man vet du vad du ger dig in på och du måste alltid använda ditt huvud. I övrigt var cykeln på toppen och jag tackar uppriktigt laget”.
Vem tillägnar du denna framgång?
“Ett engagemang går till min fru Serena, som brinner mycket för motorcyklar. Hon har en extra utrustning, hon organiserar allt och utan henne hade jag absolut inte varit här för att berätta om min seger i Junior Manx Grand Prix”.
Nästa möte?
“I mitten av oktober i Misano för Moto Guzzi Fast Endurance Trophy. Jag kommer att tävla med DJ Ringo och vi kommer säkert att ha kul”.
