Tiden går och det som finns kvar blir först historia och sedan legend under århundradena. Hur många minns Formel 1 i början av 80-talet? Många, också för att mästerskapet på den tiden verkligen var en bastion för forskning. Alla tog med sig något galet, som paradoxalt nog fungerade även om det tyvärr inte alltid var så. På 1980-talet återvände BMW som motorleverantör. Det tyska företaget skapade den ökända M12/M13-motorn, något som än idag verkar oslagbart. Faktum är att entusiaster fortfarande anser att den är den mest kraftfulla motorn som någonsin byggts för att träffa en Formel 1-bana.
Brabham tror på BMW:s projekt
Parmalat Racing-teamet eller allmänt känt som Brabham inledde 1982 ett samarbete med BMW. Teamet som leds av Bernie Ecclestone bestämde sig för att testa M12/M13-motorn designad av ingenjör Paul Rosche. Tysken studerade länge för att skapa den bästa turbomotorn som kunde användas i Formel 1, så mycket att han skapade en revolutionerande. Specialiteten hos denna motor var att den var baserad på en 1499cc inline 4-cylindrig. Något verkligt ovanligt, med tanke på att rivalerna var utrustade med dubbla turbo V6:or i fallet med Ferrari och Renault och en V12 i fallet med Alfa Romeo och Matra. V8:an hittades dock i bilar som drevs av den naturligt sugande Ford Cosworth-motorn.
Den sistnämnda motorn var den som försörjde det brittiska laget, men Ecclestone bestämde sig för att använda det germanska kraftverket i vissa lopp det året. Bilen bytte även chassit från BT49-modellen som användes med Cosworth-motorerna till BT50-modellen för den tyska motorn. Den verkliga vändpunkten var 1983, när Nelson Piquet vann förartiteln med Brabham BT52. Tack vare denna motor lyckades bilen vinna 4 tävlingar under säsongen: 3 med Piquet och en gång med vår Riccardo Patrese. BMW M12/M13-motorn började alltså bli eftertraktad av de olika teamen, så pass att den även monterades på: Benetton, ATS, Arrows och Ligier.
Styrkan hos denna motor
Motorn som byggdes av Rosche byggde som nämnt på en 4-cylindrig i linje. Dess specialitet var att det var den första turbomotorn. Ingen trodde att det tyska stålblocket kunde hålla så mycket, även med tanke på misslyckandet med den tidigare BMW M10-motorn. Dess bästa kvalitet jämfört med konkurrenterna var att den hade lägre friktionsförluster och därför gick värmen förlorad på mycket kortare tid. BT52 skapad av Gordon Murrays briljanta sinne var perfekt anpassad till denna motor eftersom den möjliggjorde skapandet av en bil med mindre kylare, vilket därmed gjorde ensitsiga mycket mer aerodynamiska.
Den andra stora fördelen med BMW M12/M13-motorn var att den hade ett lägre varvtal än de motorer som skapats av andra tillverkare. Detta gjorde det möjligt för den att ha ett genomsnittligt effektivt tryck (PME), bättre än sina konkurrenter. Allt detta ledde till att bilarna utrustade med den germanska motorn hade mycket högre effekt än alla andra. Orden från de piloter som har kört ett fordon med den här motorn har faktiskt alltid förklarat att den frigjorda kraften var bortom all logik. Problemet var att en enkelsitsig med denna motor bara vann en titel i hela sin existens. Detta berodde också på att stallarna som monterade den inte var i toppklass.
Med hybriden är BMW turbomotor ett avlägset minne
Åttiotalet öppnade som sagt turbo-eran i Formel 1. En maffig era, där BMW lyckades skriva en historia. M12/M13-motorn förblev vid liv fram till 1989, då FIA beslutade att avskaffa turbomotorer. Den legendariska 4-cylindriga M12/M13 upphörde därför sin verksamhet efter reglerändringen. Idag kan denna motor beundras i BMW-museet. Dagens Formel 1 har gått över till hybrid, och det verkar som att det tyska företaget inte har någon önskan att återvända, också resultatet av detta märkes historia i det viktigaste mästerskapet i världen. Detta beror också på att när München-företaget återvände till Formel 1 2000, i samarbete med Williams, satte det sina spår även i V10-motorernas tidevarv, med rekordet på Monza-banan 2004. Juan Pablo Montoya, faktiskt, han stoppade klockan på 1:19.525, ett rekord som stod sig i 14 år. Slutsatsen får oss att konstatera att ingen efterföljande motor i Formel 1 har lyckats röra kraften hos M12/M13 och vem vet om det någonsin kommer att hända.
FOTO: social formel 1
