Hans namn är historia. Ferruccio Lamborghini är uppkallad efter sin farfar och har en stor, enorm, genuin passion för motorer. Naturligtvis är han arvtagare till en av de mest kända familjerna i Italien men han är en väldigt lugn pojke och hans spontanitet gör dig mållös. Han är ljusår ifrån stereotypen om faderns son. Däremot hade hans farfar börjat från botten med att bygga traktorer för att sedan skapa extraordinära bilar, kanske den vackraste genom tiderna. Ferruccio Lamborghini Jr valde dock motorcyklar och var en bra nivåförare i flera år. Han var italiensk Moto2-mästare och deltog i ett tiotal världsmästerskapslopp. Idag är han 32 år och är vice vd och vd för Tonino Lamborghini Spa.Hans historia är lika enkel som extraordinär.
“Vissa är födda med skjorta, jag föddes med hel kostym – sa Ferruccio Lamborghini till Corsedimoto – Jag har alltid varit en väldigt lycklig pojke, sedan jag var barn. Jag började köra familjens bilar vid 4 eller 5 års ålder på uppfarten och företagets förgård. De andra barnen åkte runt med trampbilar medan jag åkte pappas riktiga och jag hade kul. Jag vet att det kan låta väldigt konstigt men för mig var det nästan normalt. Däremot såg jag inte bilar som tävlingsfordon. Vid 8 års ålder började jag åka Vespa alltid på uppfarten och det var min första inställning till två hjul”.
När upptäckte du minicyklarnas värld?
“Sommaren 2001 åkte jag till Romagna med min far som var tvungen att åka och hämta delar till en bil. Vi passerar framför Cattolica minicykelbanan och jag träffas av blixten. Min pappa “vill du prova?”. En värld har öppnat sig för mig. I det ögonblicket förstod jag att jag inte var annorlunda än andra barn, jag var inte speciell på något sätt. Det var många andra i min ålder som körde och gick mycket fortare än jag. Förut kände jag inget annat barn som hade samma passion för motorer som jag. Jag trodde att jag skulle behöva jobba hårt och förbättra mig för att bli så snabb som de är. Jag tävlade i pocketbikes fram till 2005 och deltog i olika tävlingar på regional, nationell och internationell nivå. 2006 bytte jag till höga hjul”.
Deltog du då i CIV?
“Jag startade från det italienska mästerskapet och gjorde sedan några wild-cards och byten i världsmästerskapet: först 125 och sedan Moto2. Jag tävlade sedan i Stock 600, som också gjorde EM, i CIV Supersport och 2012 i CIV Moto2, och tog examen som italiensk mästare”.
Varför kom du inte till MotoGP som startförare?
”Förutsättningarna var inte rätt, då hade VM varit krävande och min pappa ville att jag skulle engagera mig i familjeföretaget. Efter den italienska titeln hoppades han att jag, efter att ha tagit bort den stora tillfredsställelsen, skulle känna mig nöjd på något sätt, jag skulle lägga motorcyklingen åt sidan för att ägna mig åt Tonino Lamborghini”.
Lyssnade du på din pappa?
“2014 slutade jag officiellt att tävla och gick med i företaget. Jag brukade arbeta på marknadskontoret och sedan, ett steg i taget, började jag få mer och mer ansvar. 2019 hade dock lusten att tävla kommit tillbaka och jag försökte göra CIV i Stock 600 utan stora ambitioner, som en hobby, som ett infall medan jag jobbade”.
Hur var återgången till konkurrensen?
“Jag var inte vad jag brukade vara. Jag trodde att jag skulle kunna komma iväg sex helger på ett år men tankarna var aldrig lediga. Jag kunde inte öppna gasen som jag skulle ha, för ett psykologiskt problem. Naturligtvis förväntade jag mig inga speciella resultat men jag trodde att jag skulle gå lite bättre. Jag var stark bara under sommarrundan på Misano, när företaget höll på att stänga för semester och jag inte hade några arbetsåtaganden. I Vallelunga, i det som skulle ha varit mitt sista lopp, befann jag mig sist och jag kände en våg av stolthet. ”Jag kan inte avsluta så här” och på sista varvet passerade jag de framför med mycket lägre tid än min kvaltid. Den där tidsresan gav mig sinnesfrid: om jag inte var snabb var det bara en sinnesfråga. Jag kunde inte förena motorcykling och arbete. Jag gick därifrån med en medvetenhet om att det finns en tid för allt: det var bra”.
Ferruccio Lamborghini, gör du en lysande karriär som entreprenör men är du ledsen att du inte lyckades som förare?
“Motorcykling har varit en fantastisk skola i livet. Bara det faktum att ha deltagit i några deltävlingar i världsmästerskapet var en otrolig sak som väldigt få har haft möjlighet att göra. Nu har jag helt tillgodogjort mig pensioneringen från tävlingar och ser jag bakåt ser jag bara positiva saker. Det var ett underbart äventyr. Jag har så många vackra minnen som jag bär med mig. Det har också varit några negativa erfarenheter som dock har hjälpt till att växa och lärt ut mycket så jag behåller dem som en skatt”.
Följer du fortfarande motorcykling?
”Jag är en superentusiast, jag försöker följa allt direkt från fri träning. Söndagen är också helig, jag missar inget lopp! Nu är jag DRE-instruktör, det är något som tar mig lite tid och jag trivs med det. För mig är det ett nöje, en ära och en källa till stolthet. Jag försöker ställa min erfarenhet till tjänst för entusiasterna och den här saken ger mig stor tillfredsställelse”.
