På Sulby-sträckan passerar TT-åkarna i 330 km/h och skakar på asfalten på vägen som under resten av året förbinder Kirk Michael med Ramsey, två städer på Isle of Man, den snabbaste upplagan bland de 102 omtvistade. Peter Hickman, den nya idolen för roadracingentusiaster, klarade de 60,7 kilometerna av Montain med en medelhastighet på nästan 220 km/h. En galen flygresa mellan vägskäl, träd och hus. I Senior TT, den mest prestigefyllda utmaningen, förblev Hickman (13 segrar) och rivalen Michael Dunlop (25) i armbågskontakt i ett och ett halvt varv, som om det vore en GP. På TT tävlar du mot klockan, snarare än mot dina motståndare, med tanke på att åkarna startar med tio sekunders mellanrum, men det här året var speciellt i allt.
Att fånga dessa känslor från vägkanten med kameran i handen är en mycket svår konst. En utmaning till det yttersta, mot hinder av olika slag som saknar motstycke inom sportfotografering. TT-proffs är lite som roadracers: specialkaraktärer.
Ligurianen Fabio Armanino berättade om TT 2023 i bilder för vår webbplats. För honom var det den 17:e upplagan, så han hade förmånen att känna till och observera den otroliga utvecklingen av alla landsvägscyklister från denna era. Ingen annan som han kan berätta för oss hur det är.
Fabio, var kommer denna kärlek till TT ifrån?
Jag har åkt dit varje år sedan 2003. Jag följer inte bara Tourist Trophy, utan även andra landsvägslopp. Jag gillar dem eftersom de låter allmänheten uppleva dem inifrån, i direkt kontakt med ryttarna och mekanikerna. Om du vill kan du ta en öl tillsammans, det är allt de kan vänta på. Detsamma händer inte i MotoGP och Superbike.
Sportfotografering är svårt, ännu mer på TT. Berätta varför.
Det största problemet längs berget är ljuset, särskilt under de soligaste dagarna. I år har det otroligt nog nästan alltid varit klart, vi har hittat perfekta förutsättningar. Spelet mellan ljus och skugga på TT skapar förutsättningar för fantastiska bilder, men upplägget är mycket komplicerat. Risken är att för att bli över- eller underexponerad är det aldrig trivialt att dosera rätt ljus. För oss TT-fotografer är det bättre när himlen är lite disig, eftersom ljuset är konstant.
Banan är 60,6 km lång: hur väljer du rätt plats?
Vissa platser är att föredra för bildens ikoniska karaktär. Till exempel är nedstigningen mot den mytomspunna Creg-ny-baa puben mycket berömd, även de som inte följer TT kan känna igen en bild tagen vid den tidpunkten. Svanhalsen, strax utanför Ramsey som går upp mot berget, är märklig: det är en hårnålsböj och ryttarna passerar väldigt nära målet. Andra gånger jag letar efter mer speciella platser, är det inte lätt för på mer än hundra år har allt redan gjorts, mer. Dessutom härrör valet också från loppens längd. Superbike och Senior sista sex varven, så om du sätter dig på en plats där du är fast hela tiden, slutar du med att upprepa samma sprint sex gånger. I det här fallet föredrar jag platser som tillåter rörelse, kanske bara några hundra meter.
Till exempel?
I år valde jag Keppel Gate, på bergets nedförsbacke. Går man lite längs vägkanten är det lätt att nå Kate’s Cottage, som gör att man kan rama in hela den raka vägen som leder mot Creg-ny-baa. På så sätt fick jag i en enda tävling möjlighet att spela fyra-fem olika slag.
Hur gifter man sig?
Med motorcykel. Och lösningen som gör att du kan anlända i rimlig tid från vilken del av ön som helst. Väljer du en plats som kan nås via interna vägar kommer du inte att sitta fast på hela dagen. Det är ofta förseningar eller ändringar i planer, så att ha en väg ut är mycket viktigt för att inte missa ögonblicket.
Vilken är den mest adrenaliniska platsen?
De ”låga” sektionerna, d.v.s. från start till Ballacraine, är extremt spektakulära, eftersom man ser dem passera som missiler mellan husen. Men för mig är berget ännu mer speciellt. Från Ramsey till Bungalow, där uppe på toppen, är det en ultrasnabb, extremt svår sträcka. Där gör de starkaste åkarna den verkliga skillnaden. För dem är det en förtrollad plats, som upphöjer dem. Det är samma sak för fotografer.
Vilken utrustning använder du?
Jag tar med två Canon-kamerakroppar till Isle of Man, med linser av olika slag. Du behöver en zoom, naturligtvis, som en 100-400. Men du behöver också något som passar för platser där piloter passerar väldigt nära, som Svanhals: Jag använder en 24-105. På de flesta platser är zoomen viktig.
Om 17 år kommer du att ha en lavin av anekdoter…
Det verkar konstigt, men något just det här har aldrig hänt mig. Som tur är har jag aldrig varit med om några olyckor, jag har aldrig sett saker som poäng. Det kanske bästa minnet som jag tar hem varje år är förhållandet mellan oss fotografer av TT. Det finns ingen rivalitet, men mycket utbyte av åsikter. Veteraner hjälper gärna nybörjare.
Vilket är ditt foto på TT som du känner dig närmast?
Det är ett foto av John McGuinnes som jag tog 2016, vid Guthrie Memorial (i början av artikeln, red) Där är honom inramad och i bakgrunden Ramseybukten, havet. Den är väldigt inställd, bilden som ger en god uppfattning om vad Berget representerar för öns invånare och för TT-åkarna. De finns inuti denna asfalttunga som klättrar mycket snabbt till toppen, mellan tomrummet och de gröna fälten. Det är riktigt spännande där.
Låt oss prata om ryttare: vem är bäst för dig?
Det skulle vara lätt att säga Michael Dunlop: han vann 25, en till och kommer att matcha farbror Joey. Men under alla dessa år har jag blivit väldigt förtjust i John McGuinness. Nu är han 51, han är i den avtagande fasen av sin karriär, men han tävlar fortfarande i mitten. Det går fortfarande starkt, förresten. John McPaint är bara min favorit-ryttare. Han ger aldrig upp, han har haft hemska skador och han startar om varje gång. Även om jag måste säga att roadracers alla är lite som honom.
Vad tar du med dig hem till Ligurien i år?
Nåväl, vad konstigt vädret har varit under tiden. Solen var vacker, den verkade vara på Sechellerna. På morgonen vaknade man och det var inte ens nattens dagg på cykeln. Stämningen var speciell, som varje gång. TT är också ett bra ställe att få nya och vackra vänner…
För dem som aldrig har varit där, kan du förklara varför du aldrig åker dit om du går dit?
Jag har en vän som har följt med mig sedan första gången, 2003. När du landar i Douglas är du nedsänkt i en atmosfär som jag aldrig har upplevt någon annanstans. Jag har vänner som bor där, inklusive italienare som har flyttat till Isle of Man för alltid. Vi, fotograferna, mekanikerna, piloterna träffas. Det är människor man ser en gång om året, men det är som om vi levde allt tid tillsammans . En osynlig tråd binder oss som kan identifieras med bara två bokstäver: TT”.
Bilderna är av Fabio Armanino