Luca Marconi pratar om motorcyklar och är glad. Motorcykling har varit hans största passion sedan han var barn, när han åkte runt med minicyklar på spåren i Romagna, hans land. Han är 33 år gammal, framgångsrik entreprenör och tidigare racerförare sedan en tid tillbaka.
Som barn ansågs han vara en riktig talang, en av de mest lovande unga spelarna på internationell nivå. Under sin karriär har han vunnit Minimoto European Championship två gånger, deltagit i två år i världsmästerskapet, i fyra år i Supersport World Championship och även tävlat i Endurance World Championship. Tyvärr lyckades han inte ta fart som Michele Pirro, hans bästa vän sedan barndomen, gjorde.
“Jag började tävla i minicyklar 2001 – Luca Marconi berättar för Corsedimoto – Jag vann EM både 2006 och 2007, året då jag gjorde min debut i Honda Trophy. Jag deltog i CIV 125 och 2009 var jag redan i MotoGP-världsmästerskapet i CBC-laget tillsammans med Luca Vitali på Aprilia”.
Du gick framåt.
“Förmodligen kom jag till VM för tidigt: jag borde ha stannat längre i det italienska mästerskapet. Teamet hade då alltid haft Hondas, det hade bytt till Aprilia det året och med två nybörjarförare. Det var för nytt för alla. Året därpå stannade jag i världsmästerskapet och tävlade med Ongetta. Nivån på 125 World Championship under de åren var väldigt hög med ryttare som Marquez, Rabat, Zarco… Sedan var det en urusel skillnad mellan de officiella cyklarna och de privata. Det blev inte som jag hoppats och så jag bytte kategori”.
Har du tagit dig till 600 Supersport World Championship?
“Ja och jag var tvungen att börja om igen. Att gå från 125 till 600 var riktigt komplicerat. Jag tävlade i World Supersport i 4 år, med privata lag och det var svårt att komma ut. 2013 körde jag också några BSB-lopp, sedan 2014 landade jag på Stock 1000 och jag kände mig direkt tillfreds där”.
Hittade du ditt leende igen med 1000?
“Jag tävlade med Trasimeno Team på Yamaha i världscupen och jag hade en riktigt bra tid att få några bra placeringar. Jag tävlade också i Endurance World Championship och det var vackert. Jag kom på det tredje steget på prispallen vid Bol D’Or med mina lagkamrater från Yamaha Motor France och det är en upplevelse som jag håller i mitt hjärta för klimatet som råder i det mästerskapet, vänskapen, medverkan inom team. Jag vann bland annat även 200 Miglia”.
Är pallen på Bol d’Or det bästa minnet av din karriär?
”De bästa upplevelserna var två: pallen på Bol D’Or men också säsongen 2017 med Black Sheep-laget. Jag vet att det verkar konstigt med tanke på att jag det året skadade mig under det europeiska STK 1000-loppet i Imola, men jag trivdes så bra med Marco Frisons team att jag har underbara minnen. Dagen innan olyckan hade jag gjort ett bra kval och kunde ha gått bra i loppet men en rejäl smäll i 280km/h och jag vaknade på sjukhus. Efter olyckan var Marco Frison nära mig såväl som resten av teamet. I verkligheten skadades jag inte så mycket, men den olyckan hade satt sina spår och jag bestämde mig för att sluta”.
Du var bara 28 år gammal.
“Ja, jag var ung men min dotter hade redan fötts och min pappa hade precis dött. Jag var tvungen att ta hand om familjeföretaget: det var och är min prioritet. Jag är ägare och VD för Legnami Srl, med 75 års historia och 50 anställda”.
Saknar du tävlingar?
“Jag saknar verkligen racingens adrenalinet. Jag har provat andra sporter, jag har också kört triathlon, men jag har inte känt samma förnimmelser. Jag tränar fortfarande varje dag med Lorenzo Savadori, Samuele Cavalieri, Matteo Ferrari och Michele Pirro. För mig är det en stimulans och ett sätt att hålla kontakten med motorcyklarnas värld”.
Michele Pirro är din bästa vän.
”Ja, vi ses varje dag, vi åker på semester tillsammans och vi håller kontakten. Han är en fantastisk idrottare men också framför allt en underbar person. Vem vet om i framtiden något gemensamt projekt i motorvärlden kan uppstå från vår vänskap. Låt oss se, jag skulle vilja göra något inom motorcyklar”.