Blunda och föreställ dig att Ducati låter Alvaro Bautistas Ducati Panigale V4R testa de förare som försökte sno 2022 Superbike World Championship från honom, nämligen Jonathan Rea och Toprak Razgatlioglu, officerarna för de konkurrerande märkena. Du behöver inte vakna svettig, det hände verkligen, i det som entusiaster (även de som inte ens är födda ännu) målar upp som Superbikes “Golden Era”, just på grund av händelser som den här du är på väg att läsa.
Den magiska 1990-upplagan
Superbike World Championship 1990 markerade vändpunkten av flera anledningar. Det var den tredje upplagan av världscupen, men den första som sköts av Maurizio Flammini. Den romerska promotorn tog in stora sponsorer, som den italienska Diesel (kläder) som gav namnet till den utgåvan, och – om än blygsamt – även TV, med Rai och Telemontecarlo som erbjöd sammanfattningar av varje omgång påföljande torsdag. Efter två Honda-triumfer med Fred Merkel beseglade 1990 också Ducatis första historiska världsmästerskapsframgång med Raymond Roche. En era av upprepade erövringar började som skulle sluta först 2011, den sista titeln för Carlos Checa innan den mycket långa fastan som avbröts i år av Alvaro Bautista. Roche, en fransman från Marseille, kom från 500 GP och det officiella Ducati-teamet leddes av Marco Lucchinelli, en före detta världsmästare i 500. Två år tidigare hade han försökt attackera Superbike, men efter succén i öppningsloppet på Donington 851:an hade gått sönder för många gånger för att bära honom till tronen. Han hade tröstat sig med att vinna som lagledare.
Ett team av galna
I dag gör Ducati fler nyheter när de förlorar, men under den triumfen 1990 skrevs historia. Raymond Roche vann det året i Sugo, Japan, där ett italienskt märke inte hade utmärkt sig på 37 år, med Mike Hailwood på MV Agusta. Sedan slog han världscupen och slog ner förhoppningarna hos de japanska jättarna i Philip Island, Australien, med en omgång kvar. Det var inte lätt, för i den upplagan tävlade Honda, Kawasaki, Suzuki och Yamaha i officiell form: det fanns arton officiella ryttare på nätet. Raymond Roche och mekanikerna blev galna av glädje, släpade av en gascon som Marco Lucchinelli. Under spel 2, när spelen var över, visade chefen skylten “Låda?” vilket Roche inte förstod: Marco ville att han skulle återvända före ankomsten, som ett tecken på överlägsenhet och omedelbart släppa loss sällskapet. Följande natt var mycket lång och alkoholiserad. Så mycket att en av lagets bilar när de återvände till hotellet riskerade att hamna utanför bron som förbinder fastlandet med Phillip Island.
Snälla gör dig bekväm!
Ducati körde med 851 dubbelcylindern, mot japanska 750 fyra cylindrar. På den tiden hade Superbikes 120-130 hästkrafter (hundra mindre än idag…) men “Italiensk raket”, som amerikanerna kallade det, gjorde förödelse på framsidan. Så, under hela säsongen, klagade motståndarna över den större kubikkapaciteten, precis som de idag klagar på fjäderviktaren Bautista. Efter Australien flög Superbiken till Nya Zeeland, för den sista omgången av Manfeild, när spelen var över. Så Marco Lucchinelli, för att sopa bort kritiken, bjöd in sina snabbaste rivaler att åka en tur med Raymond Roches 851. Det hände i torsdags, på tröskeln till de första repetitionerna, och de blev inte tillfrågade om hjälp. Stephane Mertens, en Honda-protegé, Yamaha-tjänstemannen Rob Mc Elnea, och även vår egen Fabrizio Pirovano, som med Yamaha OW01 förberedd av Giuseppe Russo (men, från det året, följt mycket av nära Yamaha Motor Co…) hade vunnit fyra av de sex föregående loppen.
Ska vi försöka föreslå det idag?
Snabbast var Piro själv, på 1’12”, cirka tre sekunder långsammare än de tider som de bästa skulle ha satt, med sina respektive cyklar, i det officiella kvalet. Sedan han var där gjorde även Marco Lucchinelli själv några rundor, som var 36 år gammal 1990 men gick i pension i slutet av 1988. Han varvade på 1’16”, inte illa med tanke på att han förmodligen inte nyktrat till på Phillip Island ännu. Återigen i år vann Ducati världsmästerskapet med en omgång till godo, i Indonesien, och veckan därpå gick det till race på Phillip Island. Men i torsdags föll det ingen in att låta Jonathan Rea, Toprak Razgtalioglu och några andra motståndare prova Panigale. Superbike på 90-talet var gamble, ambition och galenskap. Det är därför det kommer ihåg som “Gyllene eran, medan den nuvarande bara är ett trevligt motorcykelmästerskap.
Jonathan Rea den fantastiska biografin: “In Testa” tillgänglig på Amazon