Att kunna gripa det exakta ögonblicket, fånga ett exakt ögonblick: uttryckt på detta sätt verkar det lätt, i verkligheten är det verkligen inte det. Men Silvio Tosseghini, en expertfotograf närvarande i Superbike World Championship sedan 2006, lyckades definitivt när han förevigade Toprak Razgatlioglus ”flygning” i Portimao. En bild som funnits på nätet och som 2021 års mästare själv definitivt uppskattade. Men vad ligger bakom ett sådant speciellt ögonblick? Hur är fotografens arbete i ett världsmästerskap? Vi hade ett snack med Tosseghini, här är vad han berättade för oss.
Hur gör man för att ta en sådan här bild? Vilka förberedelser ligger bakom?
Det var en punkt där man plötsligt kom ut, så jag förberedde mig innan piloten kom. Jag fokuserade manuellt där jag trodde att jag tog bilden. När jag såg honom komma ut i sista minuten var bilden i fokus och jag sköt! Det var då hemmavarvet och eftersom jag kände Toprak visste jag att han skulle göra något innan han återvände till garaget, så jag höll ett öga på honom. Han hade en riktigt trevlig flygning dit! Det var som att vara på Tourist Trophy.
Finns det något ”trick” för att kunna fånga ett sådant speciellt ögonblick?
Erfarenhet behövs verkligen. Jag har alltid kört motorcykel, så jag vet banorna, vad förarna kunde göra… Jag vet, jag har alltid varit motorcyklist. Eller så tänker jag på bråk: om åkarna är så, så nära, kan det lätt hända något, var bara mer försiktig. Men jag tänker också tillbaka på kraschen vid Imola [2017], när Aprilia fattade eld i Laverty. Vilken skräck! Elsen och den svarta röken tyckte vi det värsta! Jag var där, jag hade bra reflexer och jag kunde fånga honom. Jag var också den enda på den tiden: på rätt plats vid rätt tidpunkt, men man måste också kunna ta med sig arbetet hem. Du behöver tur, men du behöver också snabbhet, snabba reflexer, vad du än kallar det, för att ta vara på ögonblicket.
Vad sa Toprak Razgatlioglu när han såg bilden?
Hon älskade det! Han bad mig göra den jättelik för att han vill ha den. Verkligen att göra två kopior, en för honom och en för mig: i den för mig tänker han skriva en dedikation till mig. Andrea Dosoli gillade det också mycket, alla Yamaha-män, sedan Remo Gobbi, ”Mr. Pata” som jag kallar honom, var inte nöjda, ännu mer! Det fotot gick jorden runt, det fanns på alla sociala nätverk. Han var verkligen glad, så mycket att han redan har gett mig jobbet för nästa år också.
Kan du berätta lite om ditt arbete som fotograf i Superbike World Championship?
Tre dagar av eld! Då är alla övertygade om att när bilden väl är tagen har han redan laddat ner den och allt, så att fem minuter räcker för att få det. Istället tar det din tid att titta på det, kolla det, dela detta med det ena, det med det andra… Generellt sett är det alltså tre riktigt intensiva dagar mellan tester, lopp, ofta och gärna till och med startfältet. Om din ryttare sedan går på pallen måste du också tävla där för att fånga honom. Men först och främst måste du organisera flygen, hotellen… Bra eller dåligt Jag hittar alltid något team som tar mig runt på skotern, men i många år har jag rest till fots, med 4,5-5 kilos linsen på min axel. Och när det är varmt är det otroligt, man känner så mycket på banan! Det är ett slitsamt jobb, det är inte så enkelt, jag har kört många kilometer med bil genom åren… Hur många vägar, hur mycket sömn! Du stannade i en rastplats för att få lite sömn, men efter en kvart trodde du bara att du var tvungen att åka och så åkte du.
Finns det någon speciell bild som du minns med glädje?
Jag minns en i 2008 års Superbike på Assen, ett foto som jag förmodligen aldrig kommer att ta igen: sju, åtta ryttare bakom varandra i kurvorna! Jag var trött på att se henne runt omkring, men jag var så nöjd, det var en stor tillfredsställelse (här är det nedan: hur underbart, red.)
Han har varit i Superbike i många år. Vad har förändrats över tid?
På gott och ont, jobbet är alltid det. Då har jag turen att ha jobbat och fortsätta jobba för samma person, samma team, utan att rusa runt och söka jobb. Kanske är det för att jag jobbar bra, jag vet inte. Hagen var dock vackrare förr, lite mer mänsklig, medan nu alla skulle vilja likna MotoGP. Men det finns inte pengar för att göra det… Nu verkar det som att bara pengarna räknas.
Förklara för oss lite bättre.
Det var en långsam förändring, men enligt mig kom vi till frukten. Det finns lag som har tävlat i trettio år och har svårt att hitta en ryttare, eller som måste betala honom för att tävla för att de inte har någon budget eller något. Bortsett från de officiella tillverkarna av Ducati, Yamaha, BMW, Honda, betalar vid det här laget nästan alla privata förare för att tävla. Att åka runt kostar mer och mer, sponsorer blir mindre och mindre, ryttare och tekniker måste betalas… En annan sak som jag beklagar är att man på startfältet ser folk som inte har med det att göra. De ber oss om passet det otroliga varje år, sedan kommer den första str***en och går till nätet för att ta bilder med sin mobiltelefon. Vi har nästan nått MotoGP-nivån.
Den tvåårsperiod som präglades av pandemin hjälpte verkligen inte.
Det också… Under den perioden låg jag hemma i soffan för att se Superbike-tävlingarna på TV, jag rörde mig inte. De gjorde några lopp, men det var riktigt svårt att komma in, väldigt få har lyckats. Och redan nu måste du åka dit, dyka upp med dina dokument i ordning, låta folk veta om du har fått några vaccinationer och allt. Men lite försiktighet behövs alltid, som att hålla sig borta från en folkmassa eller använda en mask. Du måste alltid vara försiktig.
Vad skulle den nuvarande Superbiken behöva?
Vi behöver gå tillbaka lite och framför allt skapa en karaktär som förr i tiden. Bayliss, Troy Corser, Biaggi… En maverick, men han var en karaktär som för närvarande saknas. Nu kanske det är Toprak som gör fenomenet, Bautista och Rea är ganska blyga och reserverade, Rea i synnerhet. Bautista nej, han är alltid glad, alltid glad, som hälsar på dig och han stannar för att fråga hur du mår.
Hur är relationen till piloterna? Är det någon du är särskilt fäst vid?
Jag jobbade också för Roberto Rolfo, han är en fantastisk vän till mig: vi lärde verkligen känna Roby mycket utöver racing. En annan förare som jag minns med mycket tillgivenhet är Virginio Ferrari. Hemma har jag även hans gula och gröna Boeri-hjälm, jag tror att jag är en av få som har den.
Har du någonsin undrat om det verkligen var värt det?
Bra fråga! Om man ser på den ekonomiska aspekten förmodligen inte, är det för lite betalt. Utrustningen blir dyrare och dyrare, som tur är har jag team som hjälper mig att bära den. Men ser man till passionen så var och är det verkligen värt det. Vissa saker görs bara med mycket passion, annars kan man inte. Sedan har jag tur eftersom jag gör något som jag gillar. Jag måste också säga att jag njuter fortfarande, så länge det är så här kommer jag att fortsätta, när jag istället inte njuter av det längre så är jag klar.
Tanken på att sluta är därför fortfarande väldigt långt borta.
Så länge jag har den här andan ja. Det värsta är att man kommer till en viss punkt på säsongen där man säger nog, det här är sista året. Nu har det gått en och en halv månad som jag har varit hemma utan att följa loppen och jag längtar efter att få börja igen!
Jonathan Rea den fantastiska biografin: ”In Testa” tillgänglig på Amazon