Lorenzo Alfonsi tänker på sitt förflutna och skrattar. Hans karriär har påverkats av episoder, på gott och ont. Den toskanske ryttaren kunde ha varit en stor Superbike-mästare: han var snabb, vänlig och älskad av folket. Han gjorde dock några dåliga val som äventyrade hans karriär.
Lorenzo, hur började du?
”Med minicyklar. Jag åkte för att fota i Romagna med min far. Det var åren för Valentino Rossi, Marco Melandri och Andrea Dovizioso och jag tävlade med dem trots att jag var lite äldre. Jag gick sedan vidare till 125 Sport Production, jag tävlade med Cagiva och Aprilia och till 250 Trophy. Då blev jag kallad av Davide Tardozzi för ett test på en Ducati 1000″.
Hur var det?
”Mycket bra, jag hade satt rekordtider i Cartagena och 2001 kallade de mig för att tävla i European Stock 1000. 2002 gjorde jag min karriärs första stora skitsnack”.
Vad gjorde du?
”Det året hade jag gjort olika tester med Ducati och på Borgo Panigale var de väldigt nöjda med mig. Jag hade varit på prispallen flera gånger och på tröskeln till Brands Hatch-loppet var jag trea totalt. Jag hade en god chans att delta i Superbike World Championship 2003 med fabriken Ducati. Tisdagen efter det engelska racet skulle jag delta i ett viktigt test med öppen dörr men jag kraschade helt enkelt i uppvärmningen. Dålig fraktur, adjö-testning och förhoppningar om att tävla i Superbike. Ducati tog sedan Lorenzo Lanzi. Jag fortsatte i European Stock 1000 och sedan tävlade jag i två år med Yamaha”.
2004 fick ett vågat slut.
”Vilken vintage! Gianluca Vizziello och jag turades om att leda ställningen under hela säsongen. Jag vann det ena loppet och han vann det andra. Sedan blev jag skadad i ettan och hamnade på -16 poäng. Jag trodde att Gianluca hade ett lätt liv men sedan skadades han i en räd med minicykeln i Imola-hagen och fick missa de två senaste tävlingarna. Jag hade också otur eftersom min fotpinne gick sönder och jag kom till sista omgången i Frankrike igen med – 16. Där gjorde jag ett jättebra lopp och blev STK1000 Europamästare. Men det året gjorde jag min karriärs värsta skit”.
Som?
”På den tiden var Lucio Cecchinello min manager och han berättade för mig att en Honda-manager följde efter mig på ett lopp och ville ge mig ett bra förslag för 2005. Jag borde ha betett mig på ett visst sätt. Kommer jag att ha lyssnat på den? Nej! Jag gjorde precis motsatsen till vad Lucio sa till mig. Några veckor tidigare hade jag varit med i ett tv-program där Paolo Flammini, då chef för Superbike, offentligt hade sagt att jag skulle hitta en plats i WSBK utan problem. Det hade varit en visa av uppskattning för mig men jag hade blivit för upprymd och jag var övertygad om att jag kunde göra det. Istället befann jag mig till fots. Jag tävlade sedan med Yamaha DFX men det var inte konkurrenskraftigt.
Honda hade erbjudit mig att tävla i Supersport World Championship med MegaBike: om jag hade tackat ja hade det varit en annan historia. Bland annat hade jag också en dålig krasch i Assen med Sanchini och det var ett stort bakslag. Jag tävlade sedan i Supersport World Championship, i CIV, jag samlade några bra resultat men min världskarriär kunde ha varit bättre”.
Ånger?
”Ja, jag gjorde lite skit, jag måste erkänna det. Det finns ånger men jag upplever dem inte som en börda, tvärtom, att prata om dem nu får mig att skratta. Men nu skördar jag stor tillfredsställelse som IMF-tekniker, som lagledare och som tränare.”
Vad gör du just nu?
”2014 öppnade jag ett lag som deltar i den italienska cupen med två ungdomar. Jag arbetar också som tränare för R3 BlùCru-pojkarna, mästerskapet som främjas av Gianluca Montiron. Jag följer åkarna på banan, analyserar deras telemetri med dem och hjälper dem att växa. Så jag jobbar med motorcyklar, jag besöker World Superbike paddock, jag bidrar till unga människors tillväxt och jag trivs. Jag fortsätter i R3 och i den italienska cupen 2023. Jag är nöjd”.