Superbike, Alessio Velini ”Idag är du en mästare och imorgon en åsna”

0
4
Alessio Velini, Superbike

Piller av visdom. Alessio Velini på fyrtiotre lämnar faktiskt tävlingar. Från 2023 kommer han inte längre att göra ett helt mästerskap utan bara ett fåtal spotlopp. Den umbriska ryttaren, känd för alla som Veleno, har varit en av huvudpersonerna i Supersport och Superbike i flera år. Nyligen deltog han i National Trophy. I avskedsögonblicket återkommer han till de viktigaste stadierna i sin karriär med Corsedimoto och bjuder på en tankeställare.

”Jag började min karriär 2000 – säger Alessio Velini – Jag deltog i Esso Trophy som då var lite som National idag. Jag gick till tävlingarna med en R6, ett tre gånger tre meter tält och en mekaniker men jag var alltid framme. Jag kämpade för att vinna mästerskapet och till slut slutade jag tvåa, första andraplatsen i en lång serie. Samma år gjorde jag ett wild card i 600 Sport Production och det var ungefär 90 anmälningar, jag slutade sexa och det var ett enastående resultat. Sedan gjorde jag hela 600 SP-mästerskapet och slutade trea på grund av en krasch senast annars hade jag vunnit det. Jag gick vidare till European 600 Supersport med Team Italia och blev europeisk vicemästare, sedan Stock 1000, Superbike och igen Supersport för att sedan sluta i de nationella mästerskapen”.

Vad har du kvar av dessa år?

”Några vackra minnen som min första seger i EM, i Most. Det var den vackraste känslan någonsin. Jag ångrar fortfarande den italienska Supersport-titeln som gick upp i rök 2009 mot Pirro. Jag var i ledningen, jag var bakåtvänd och adjö till att vinna mästerskapet. Vad mycket det gnager i mig, herregud, vad mycket det gnager i mig än idag! Jag sov inte på flera nätter för den där nollan på Mugello”.

Var det den enda ångern?

”Nej, det har funnits andra också men det som missnöjer mig mest handlar inte bara om mig utan många ryttare, både igår och nu. Inom motorcykling finns det lite okunskap och ibland saknas passion. Idag är du en mästare och alla letar efter dig sedan om två månader är du en åsna och de lägger dig åt sidan. Ingen i laget är intresserad av ryttaren, de stannar till för att fundera, reflektera, undra varför en mår dåligt eller bra. Lagledare med ett förflutet som ryttare är mer känsliga för detta, men de som aldrig har tävlat ser ofta mer på verksamheten än på de som bär hjälm. Om en pojke som plötsligt vann året innan inte längre går, finns det en anledning. Du måste ha ett annat förhållningssätt med ryttarna, du behöver mer empati”.

Vem knöt du mer till än de andra ryttarna?

”Med Matteo Baiocco men sedan bytte jag kategori och vi tappade varandra ur sikte. Tyvärr träffas vi mindre och även de vackra vänskaperna tenderar att minska lite. Jag hade också knutit mycket till Gianluca Nannelli vid tiden för Stock 1000 där vi var praktiskt taget lagkamrater även om Alfonsi och jag gjorde Stock 1000 med Team Italia och han Supersporten med Lorenzini av Leoni. Tja, de åren var väldigt vackra. Vanni Lorenzini hade ett fantastiskt team, ett av de bästa i Superbike paddock”.

Efter?

”Tyvärr hade jag inte chansen att tävla med lag upp till par, särskilt i Superbike. Jag känner inte för att nämna namn, det är vatten under bron, men jag ångrar liksom att jag inte har tävlat med konkurrenskraftiga lag, kunnat sträva efter viktiga resultat”.

Vad gör du idag?

”Jag jobbar i familjeföretaget, jag har ett eget team och nästa år ska jag köra några hobbylopp men de som inspirerar mig, för att köra motorcykel”.

Varför valde du att lämna tävlingen just nu?

”Fram till för några år sedan hade jag elden inne och jag kände mig fortfarande väldigt snabb, men när jag fyllde 41 insåg jag gradvis att jag inte längre var vad jag brukade vara. Jag har blivit för revisor och mindre sorglös på banan. Under vintern kommer jag att förbereda mig som om jag var tvungen att tävla eftersom jag kommer att vilja springa de få lopp jag gör som bäst”.