Luca Pedersoli växte upp bland Formel 1-åkare men tävlade sedan i Superbike. Hans berättelse är ett koncentrat av passion för racing, entusiasm, en nypa hälsosam galenskap men också mycket realism. Född 1974 i Val Camonica (i Brescia-området) började han köra motorcyklar vid 16 års ålder och har inte slutat sedan dess. 2005 grundade han Ridskolan, en referenspunkt på italiensk nivå, men han fortsätter fortfarande att rida.
”Min far var bilförare – Luca Pedersoli berättar för Corsedimoto – han tävlade på höga nivåer i Formel 2 och Formel 3. Jag började gå till hagarna när jag var fyra eller fem, omgiven av människor som Michele Alboreto, Nelson Piquet, Stefan Johansson, Andrea De Cesaris… Min pappa slutade tvåa i Montecarlo bakom Prost. Jag växte upp bland dessa mästare och deras barn. Alla hade en gokart men min pappa hade bestämt sig för att inte ta en för mig, jag vet inte varför. Jag var fortfarande passionerad för motorer. Jag sparade ihop pengarna från morföräldrars gåvor, fickpengar och mina första inkomster. Vid 16 köpte jag mig en motorcykel och en kostym”
Vad var det för cykel?
”En Cagiva-myt. Sedan tog jag tåget och gick för att köpa en Dainese-kostym. Jag jobbade med mina föräldrar inom sportbranschen, jag skulle komma hem och ta på mig träningsoverallen. En dag fick jag veta att det fanns gratis träningspass i Monza och jag åkte och startade direkt hemifrån på en motorcykel. Gnistan slogs, det blev en brand som aldrig slocknade. Jag började tävla i 125, jag slutade direkt trea i Varano. En gång vann jag bland under 21:orna, gick om Battaini och Tessari på sista varvet och jag var redan 1,81 m lång, lite för lång för 125:orna”.
Har du gått vidare?
”Jag gjorde allt själv. Redan som 18-åring letade jag efter sponsorer och jag åkte ut och tävlade. Vid ett tillfälle hade jag låg budget och gick i backe. Jag lastade cykeln på en Fiorino men den passade inte allt, en del stod kvar utanför och luckan stängdes inte. Jag vann italienaren som var viktig på den tiden, sedan vann jag en 600-trofé och 2001 gick jag för att tävla i CIV Superbike”.
Kom tillfredsställelsen direkt?
”Jag tävlade med Bertocchi och kom på prispallen i Monza i regnet. Det var underbart! Jag tävlade sedan med Team Pedercini som jag gjorde min debut med i World Superbike som ett wild card. Jag gjorde tre världsmästerskapslopp och de gick inte bra men det är okej. Sedan tävlade jag igen i CIV, jag gjorde R1 Cup, de olika troféerna. Sammantaget gick jag ganska bra placeringsmässigt”.
Varför kunde du inte slå igenom i Superbike?
”Helt enkelt för att jag var en bra ryttare men jag var inte stark nog för världsmästerskapet. Det är sant att jag alltid hade ont om budget, jag hade aldrig allt på topp och om jag hade haft superkonkurrenskraftiga cyklar kunde jag ha gjort det bättre. Men jag måste vara ärlig: jag anser mig vara en bra förare men det finns många andra som jag. Prover är en annan sak. Däremot känner jag mig som en lycklig och privilegierad person eftersom jag gjorde det jag älskar och gjorde det till ett jobb”.
Din skola är en av de viktigaste i Italien.
”Det är inte för mig att säga. Jag kan bara säga att Ridskolan har funnits där i 18 år, har utbildat över 15 000 elever och idag har 66 instruktörer inklusive Migliorati, Canepa, Delbianco, Saltarelli, Farinelli, Ferroni och många andra. Jag är väldigt nöjd. När jag tänker på var jag startade så tycker jag att jag har kommit långt. Jag hade åkt tåg för att köpa overaller i Brescia och nu har jag Dainese bland min skolas partners, tillsammans med Yamaha, Dunlop och andra stora företag”.
Kommer du att tävla i år igen?
”Jag kommer att göra några Dunlop Cup-lopp, Spoleto-klättringen i både 600 och 1000 och ett endurocykellopp”.
Hur många år till kommer du att tävla?”
”Jag tränar fortfarande varje dag och jag tänker absolut inte på att gå i pension. Jag gör inte många lopp men jag tror att jag kan fortsätta i minst tio år till”.