Simone Saltarelli är emblemet för passion för motorcyklar. En passion så stark, kraftfull, autentisk att den når hjärtat hos dem som möter den i hagen eller på livets vägar. 2022, vid en ålder av 37, blev han italienska National Trophy vice-mästare 7 poäng efter Gabriele Giannini. Simone vann i Vallelunga och kom på pallen ytterligare tre gånger med Honda TCF Racing. Det var den bästa säsongen i hans karriär men strålkastarna var på Giannini, det nya namnet inom italiensk motorcykelsport. Och så hördes dånet från det gamla lejonet i Senigallia bara i smärtögonblicket, när han råkade ut för en allvarlig olycka vid säsongens sista lopp, på Imola. Så fort han kom ut från sjukhuset började han rehabilitera.
”Passionen för motorcyklar fördes vidare till mig av min far, som också är förare – berättar Simone Saltarelli för Corsedimoto – När jag var sju eller åtta år gammal tog han mig med på minicykelturer men för skojs skull. Jag började tävla vid 12 års ålder och på den tiden var det Dovizioso, Simoncelli och många andra ryttare som senare tog sig till VM. 1999, den senaste pocketbikesäsongen, kämpade jag om titeln men jag kraschade i den fjärde finalen och bröt båda handlederna men jag fortsatte ändå”.
Har du landat på de höga hjulen?
”År 2000 gick jag vidare till Aprilia Trophy med min pappa och det var underbart. Det fanns Dovizioso, Scassa, Roccoli, Fabrizio… Jag var alltid före, jag vann i Magione men jag blev diskvalificerad och det stör mig fortfarande. Jag hade avslutat mästerskapet på 2:a plats i kategorin bakom Dovizioso. Jag gjorde sedan European 125 GP men jag hade inget lag för det: de bad bara om pengar”.
Var du lite demoraliserad?
”Inte jag men min pappa var lite äcklad. Han var en före detta förare och mekaniker, han kunde inte hitta sponsorer även om det då var lättare än idag. Jag gick inte långsamt men skillnaden gjordes av paketet. Jag startade ofta i de två första raderna men sedan i loppet kunde jag inte få resultat eftersom jag inte hade en cykel upp till par. Det är synd eftersom alla de stora namnen var med i EM: Lorenzo, Bautista, Barberà, Lai, Kallio, Dovizioso… Nivån var fotonisk och om man inte hade allt på topp var det omöjligt att komma fram”.
Bytte du från 125:an till 600:an?
”Ja, jag gjorde Coppa Italia med 600 och jag gjorde det bra: jag vann ett par lopp men det fanns inga pengar och min pappa klev åt sidan lite. Jag fortsatte ensam, med min styrka trots att jag var väldigt ung. Jag försökte göra Superstock World Championship 2006 och jag var stark direkt men jag blev strandsatt eftersom det inte fanns några pengar: jag fångade ett fusk att hälften räckte. Under de åren klarade jag mig själv och gjorde vad jag kunde med det jag hittade. Tack igen till de som hjälpte mig från Boselli till Suzuki Italia som tog mig igenom EM. Jag var också vice europamästare men jag hade egentligen ingen euro”.
Du lyckades ändå ta dig framåt?
”Jag fick ett förslag från Michelin om att bli testförare och jag följde med dem. Under ett par år tävlade jag trots att däcken inte var på topp och jag inte hade ett optimalt paket. Under 2014 och 2015 kom jag på prispallen några gånger på Master Cup och på CIV. Jag har aldrig lyckats vinna ett lopp i det italienska mästerskapet men det var svårt eftersom det var för stor skillnad mellan det jag hade och de andra. Tack vare Michelin fortsatte jag dock att tävla. Under tiden har jag blivit pappa: jag har en snart 16-årig dotter och en 6-årig pojke. Dessutom har jag alltid jobbat i min pappas butik”.
Ett mycket fullt liv.
”Jag har alltid försökt göra allt mellan racing, leta sponsorer, butiken, barnen, träning. Sedan bytte jag till Dunlop, jag började göra National och resultaten kom. Uppstigningen har börjat. Under tiden började jag också tävla i World Endurance Championship”.
2022 var det bästa året hittills. Vad var slutstenen?
”2021 började jag tävla med TCF, ett helt nytt team. Vi började med Ducatis men sedan bytte vi till Hondas och jag vann den sista tävlingen 2021. Jag ändrade också min träningsmetod. Jag är instruktör på Pedersoli Ridskola och jag började träna med Delbianco, Vitali, Calia, Ferroni, Manfredi, Farinelli: var och en av oss gav sitt eget bidrag till de andra, vi växte upp och resultaten visade sig. Synd på kraschen på Imola annars hade jag spelat det till slutet”.
Också otur på 24 Hours of Spa.
”Calia och Gamarino var först under nästan hela 24 timmarna av SPA, sedan tvingades de dra sig tillbaka ett steg från segern men så gick det. Jag är fortfarande nöjd med det vi gjorde”.
Vad ska du göra nästa år?
”Endurance World Championship alltid med Team 33 och CIV Superbike med Honda TFC. Nu återhämtar jag mig från skadan och jag försöker hålla liv i denna vackra och förödande passion som ger mig underbara minnen även om det tynger plånboken.
Simone Saltarelli, vem ser du om du ser dig i spegeln?
”En hyperlycklig kille som fyller 38 men fortsätter att tävla. Visst sett till resultat och segrar kanske jag kunde ha gjort mer men med det jag hade tillgängligt var det svårt så det är okej. Jag är supernöjd.”
Vilken saga Marco Simoncelli! ”58” illustrerad berättelse också till försäljning på Amazon Books