“De amerikanska banorna är en utmaning, jag började i MotoAmerica utan förväntningar men nu vill jag vinna. För framtiden är jag lugn, min karriärs största framgång är att se spänningen hos fansen här på WDW”
Danilo Petrucci är i Misano för World Ducati Week och togs emot av fansen på ett minst sagt varmt sätt. Ducati-fansen har verkligen en speciell plats i sina hjärtan för Danilo, som var glada över att inse hur mycket tillgivenhet som väntade på honom i Misano. Med Petrux genomförde vi en intervju där vi pratade om många ämnen, från MotoAmerica till Dakar, genom den möjliga framtiden i SBK. Vad vi kan skriva och understryka är att Danilo vi träffade utan tvekan är mer fridfull än den som tävlade i MotoGP, han har ett leende på läpparna och man kan tydligt se att han har en lycklig period av sitt privata och professionella liv.
“I år är det tvärtom för mig! Jag kom till Italien för en veckas semester, sedan åker jag tillbaka till USA – Danilo sa – I år hade det en bra start i Austin, en bana jag visste där allt var väldigt lätt, men sedan gick vi till några banor och jag undrade om det var de banorna vi skulle springa, för vi sprang i shorts, banor med asfaltbitar tillsatta. Man måste komma in i rätt perspektiv, som om man har fler kurvor. En stor utmaning och i början kunde jag nästan inte stå ut med den här grejen, sedan insåg jag att för dem är det som en extra svårighet så jag anpassar mig”.
Gagne är en tuff rival.
“Gagne är väldigt stark, han har en väldigt bra cykel och är gjord för Dunlops, medan det för mig är annorlunda. När jag kommer till jobbet på cykeln är det ofta precis innan loppet, han är redo från fredag morgon. Men nu är han ansvarig för ställningen, så det är vad han har att förlora men jag ska försöka vinna till slutet, det är en utmaning som jag vill vinna.”
På Laguna Seca körde du om Rossi och Marquez!
“I Laguna Seca kämpade jag mycket, jag kunde knappt stå upp. Under de tre sista varven såg jag att jag närmade mig korkskruven, men en sak närmar sig, en annan är att få chansen att passera. Men jag hade få varv kvar. och jag trodde att jag var tvungen att försöka. När jag tittar på bilderna senare måste jag säga att jag skulle ha sagt till mig själv att inte försöka. Jag var långt borta, när jag gick för inbromsningen var jag nästan inte i ramen men jag dök ändå. Vi rörde inte, för han var bra på att hämta cykeln. Bara det att vi tittade på bilderna av Rossi och Marquez som körde om, som de klippte men passerade över manhålet nära trottoarkanten. Han skar verkligen chikanen illa. Där hade jag verkligen velat ha Mike Webb som tävlingsledare. Jag måste säga att det fortfarande var vackert, det hördes ett vrål från publiken, jag gick in i sidled, med cykeln upplyft bakom. Amerikanerna vill i slutändan detta, showen. De bryr sig inte om du är 14:a eller 1:a, de vill ha showen. Det var trevligt att prova!”.
Tror du att det skulle vara en fallback att stanna i MotoAmerica eller blev du kär i den här världen?
“Å ena sidan mår jag bra i Amerika, men å andra sidan när jag är i Amerika saknar jag min familj, jag saknar mina vänner. Sedan har jag rest i många år, men när man gör MotoGP-världsmästerskapet det är annorlunda Innan jag gick ut i 5 dagar men då var jag kanske 16 dagar hemma. Nu är jag hemifrån en månad och sedan åker jag tillbaka till Italien några dagar. Jag led av det. Men MotoAmerica med rätt tekniska förutsättningar jag skulle vilja göra det igen. Jämfört med andra år har jag inte oro för att veta vad jag ska göra nästa år. Jag skulle vilja göra MotoAmerica såväl som SBK World Championship men med en cykel för att vinna. Om jag gör VM skulle jag vilja vinna minst ett lopp, det är få som har vunnit både i MotoGP och i SBK”.
Dakar istället?
“Tyvärr har jag inte den mentala och fysiska styrkan att göra Dakar. Förra året var det väldigt svårt, jag skadade mig före, under och efter, sedan åkte jag till Amerika, det var tungt. Men Dakar är ett lopp som jag skulle vilja göra i framtiden, kanske 2024. Om jag kunde göra MotoAmerica igen, kanske jag skulle ha tid att göra det bra. Men jämfört med andra år är jag lugn, jag har inte oro för att veta vad jag ska göra nästa år. Min kärlek är motorcyklar, men jag kan också stanna hemma och göra det jag tycker om. Cykeln gör mig glad. Jag skulle gärna göra SBK-världsmästerskapet, komma tillbaka till rytmen, men om det inte finns den här möjligheten är det inte världens undergång.”
Det finns många fans här men uppställningen framför dig för autograferna var imponerande.
“Det här är trevligt. Jag upptäckte det i Austin, när jag återvände för det första loppet. Jag hade fler fans där för mig på MotoAmerica än när jag tävlade i MotoGP-världsmästerskapet och jag tror att äran beror på Dakar jag körde . Även här på WDW kommer alla fans och säger till mig “du var fantastisk i Dakar”, som om de hade glömt att jag tävlade i 10 år i MotoGP. När jag tävlade där hade jag inte alla dessa fans. Sedan ska det sägas att det de senaste två åren har saknats kontakt med människor för Covid. Att ha alla dessa människor som älskar dig är min största prestation, att se känslorna hos dessa människor gör mig också glad. Du måste hålla dig varm hela dagen, under solen, skriva autografer och ta bilder, men när du ser raden av människor som svettas där och bara vill ha en sekund för en autograf får mig att vilja gråta, det är verkligen spännande.”
Vad gör du på Race of Champions, slår du dem alla?
“Jag siktar på showen. Jag ser om jag hänger med, om jag inte kan, jag frågar mig själv hur antiwheelien tas bort och jag sätter upp en show. Jag strävar inte efter speciella resultat, på grund av min storlek har jag alltid behöver en speciell cykel. Igår fick jag på aktien Panigale som går väldigt fort, jämfört med SBK är det annorlunda. Jag hoppas vara snabb, men de andra tränar hårt. Jag la fram händerna!”.