Han avslutade 2022 som mästare i Aprilia 660 Trophy, Francesco Mongiardo är nu mycket koncentrerad på sin karriär i Moto2 European Championship. Ett stort språng för 18-åringen från Segrate, ”mest nykomling” i Team Ciatti-Boscoscuro, som fick ta itu med många nyheter. Ett första intressant resultat kom till Barcelona, nämligen den första topp 10, men Mongiardo siktar på att nå mycket högre. Under de senaste två månaderna flyttade han till Spanien och revolutionerade därmed sina vanor och förberedelser för att förbättra sig själv ytterligare, driven av hans beslutsamhet att uppnå de resultat han strävar efter. Men hur ser du på ditt 2023 så här långt? Detta och mycket mer i vår intervju.
Francesco Mongiardo, hur går ditt första år i Moto2 European Championship?
Låt oss säga att det definitivt var en bra effekt, jag trodde att det inte var lätt direkt men jag tyckte att jag gjorde det lite bättre. Jag hade lite högre förväntningar som omedelbart krossades. När du kommer dit inser du att tempot skiljer sig från Italien, liksom typen av arbete. Så något måste förändras och jag fick den här möjligheten att flytta till Valencia.
Berätta om denna förändring.
Jag lämnade Italien den 17 juni och nu bor jag 5 km från Valencia-banan. Jag tillhör José Estarlichs skola, den mentala tränaren som också följde Jaume Masia, Alonso Lopez, Hector Garzo och andra. Jag är den enda italienaren där, men jag är glad för det är inte lätt att komma in på dessa skolor.
Hur mår du?
Allt är väldigt olika: i Italien kämpar man för att träna med viktiga ryttare, i Spanien är allt mer naturligt. De accepterade mig direkt i gruppen och vi tränar alla tillsammans, med ett väldigt olika klimat och lugn. Jag kör med ryttare som Masia eller Lopez, inte nybörjare utan personer som har nått pallplatser i världsmästerskapet: att kunna jämföra dig med människor med mycket större erfarenhet gör att du kan förbättra dig mycket snabbare.
Francesco Mongiardo, märkte du också bristerna på att du måste arbeta hårdare?
Det är många. Om du tränar ensam kan det hända att du inte har rätt ”stimulans” för att vara konstant i förberedelserna, Nu ställer jag mig dock annorlunda. Jag saknade också att träna med någon: i Italien är det mycket konkurrens i den här meningen och det kan hända att de inte längre ringer dig om du når en viss nivå. Men här utmanar vi alltid varandra! Programmet består av tre pass om dagen: cykling eller löpning tidigt på morgonen, sedan tränar vi på motorcykeln, slutligen går vi till gymmet vid fem. Jag jobbar också mycket med den mentala aspekten, vilket gör stor skillnad.
Betingade det dig?
Väldigt väldigt mycket! Jag är en väldigt känslomässig person. Ett exempel: Jag är i garaget, jag tar på mig hjälmen och jag kanske hör mekanikern prata om ett problem. Det är över, jag har redan panik! Jag blir väldigt lätt nervös. Nu jobbar jag på det 5 dagar av 7, förr eller senare kommer det där första resultatet som gör att man förstår att det är rätt väg.
Som du sa, du tränar nu med viktryttare. Är det någon speciell som slog dig?
Jag måste säga att när jag kom fram var jag inte lika snabb som nu, jag förbättrade mig mer än jag förväntade mig. Vi är ett litet gäng på 4-5 killar, men jag måste säga att jag blev mer i samklang med Masia, ”Jimmy” som jag kallar honom. En otrolig ryttare med 600:an, han går väldigt fort! Det som framför allt slår mig är att han lyckas vara väldigt snabb så fort han kommer in på banan. Jag frågade honom till och med hur han gör men nu är det så här, det har blivit en vana.
Francesco Mongiardo, låt oss titta på din säsong i Moto2 European Championship. Vilka har varit de största svårigheterna hittills?
Jag har ett helt annat tekniskt paket, arbetssättet har förändrats, men framför allt är ett av de stora problemen tempot, det finns ett steg att ta. Jag måste sedan assimilera spåren jag inte känner till, förutom den nya cykeln, fortsätta att köra kilometer, tills jag kommer till en bas som jag ska börja ifrån. Jag har ännu inte hittat ett bra arbetssätt. På torsdag reder jag ut saker, på fredag börjar jag jobba, på lördag ställer jag i ordning och på söndag letar jag efter resultatet. Istället borde jag börja jobba på torsdag, för att få ett viktigt resultat redan på lördag och sedan leta efter något mer på söndag.
Det ska också sägas att du har gjort ett betydande steg på den tekniska sidan.
I Italien vann jag Aprilia RS660 Trophy, men den nivån är väldigt annorlunda: som att gå från en leksaksdator till en professionell, med tusen fler inställningar. Inte ens Max Toth, som vann med mig, exploderade, han kämpar tvärtom. I slutändan handlar det om oerfarenhet i det här mästerskapet mellan cyklar, banor, förhållanden… 2022, om jag gjorde det dåligt, var jag 3:a, så jag gick alltid därifrån med ett leende, medan allt är annorlunda här. Det är ett tufft mästerskap och i år har nivån stigit ännu mer. Om vi tittar på tiderna, med tiden jag gjorde i Jerez 2022 skulle jag ha börjat 4:a, i år fick jag istället 16:a! Jag måste jobba ännu hårdare, men det här ger mig ännu mer lust och motivation: att klara sig bra under ett svårt år innebär att kunna göra något bra.
Vi har nämnt svårigheterna, som positiva sidor istället vad lyfter du fram?
Jag gillar verkligen att jobba och jag är inte en som lämnar saker åt slumpen. Det som direkt verkade lätt för mig var att arbeta med teamet. Jag hade också mycket tur: Andrea [Viviani, il suo capotecnico e telemetrista di Alonso Lopez], det är verkligen extraordinärt, jag har aldrig haft en sådan här besättningschef och jag tror att väldigt få någonsin har haft det. Typen av arbete fungerade därför direkt och jag kan förstå cykeln direkt. Det har aldrig hänt mig att gå ut och inte veta vad som hade hänt: det här är min pluspoäng, jag måste bara kunna utnyttja det.
Francesco Mongiardo, vilka var de bästa banorna för dig? Och det värsta?
Jag kan inte räkna de två första till slut. Jag hade sett Estoril i testerna efter nio månader av att inte röra en cykel, så det ger ingenting till Moto2. Låt oss säga att det gick bra som lärande. I Valencia däremot hade jag problem med ryggen, så det gick som det blev också. Jerez är ett spår som jag verkligen har tyckt om sedan dag ett. Portimao satte mig istället i mycket kris, banan är ganska komplicerad, då hade jag också oturen att starta från pitlane [un problema alla moto prima del warm up lap]. Och jag heter inte Pedro Acosta [risata]. Men det gick inte så illa ändå, jag slutade 13:a men med 6:e-7:e tiden av loppet.
Framsteg har setts i Barcelona.
Vi hade förmodligen den bästa potentialen, men jag börjar alltid på fel sätt… I Race 1 slutade jag 7:a men med tiderna som topp 4! Jag saknade dock tempot under första halvan av loppet, teamkillarna och Luca Boscoscuro påpekade det också för mig. I Race 1 hade jag dock problem med värmen och bakdäcket: jag låg 8:a fram till näst sista varvet, då löpte jag en stor risk och slutade 11:a. Inte illa, men 7:e-8:a hade jag velat ha fler.
I den här omgången före pausen erövrade du dock din första topp 10, inte illa!
Det är en prestation, men din nivå förbättras verkligen när du kommer mindre än en sekund efter din första. Det här är vårt mål och vi är nära det. Jag kan inte förutsäga framtiden, men med tanke på all möda jag lägger på det förväntar jag mig något annat från Aragon.
Francesco Mongiardo, hur ser du på den här utnämningen efter uppehållet?
Vi kommer att göra några tester den tredje veckan i september, så jag kommer att lära känna banan en månad innan loppet och jag kommer att kunna förbereda mig tidigare och gör därför ett annat jobb. Jag förväntar mig ingenting, men jag får försöka hantera det på ett annat sätt vad gäller förhållningssätt, jag jobbar så hårt med den här aspekten. Jag hoppas kunna avsluta säsongen bra och sedan tänka på 2024 annorlunda och sikta på att göra något bättre.
Har du nu uppehåll till oktober, lite för länge?
Låt oss säga att det gör mig lite arg att inte kunna cykla lika mycket som VM. Å andra sidan har jag fortfarande gott om tid på mig att jobba och göra mig riktigt redo för Aragon-testet, kanske till och med överraska laget. Det är en paus som kanske bryter rytmen lite, men jag hinner jobba med mina problem. Men det är inte långt borta, om två veckor ska jag prova det med min lilla tjej: jag saknar det, jag kan knappt vänta!
Om du räknar dina olika erfarenheter jämfört med många andra ryttare i kategorin, beter du dig inte illa, eller hur?
Självklart försöker jag alltid göra mitt bästa, men jag kan inte klaga och jag vet att jag alltid lägger mitt bästa på det. Varken Luca Ciatti eller Luca Boscoscuro hade något att säga om det, faktiskt sa de till mig att de ibland förväntade sig värre. Men jag är glad för de märkte mitt engagemang och viljan att göra bra ifrån sig. Vi var väldigt nära i loppet i Barcelona, men även i kvalet slutade jag 35 tusendelar bakom Mattia Rato, som nu har sin chans i världsmästerskapet. Jag var då 7 tiondelar bakom Alberto Surra, min lagkamrat som också är med i VM.
Francesco Mongiardo, har du satt upp ett mål att nå i slutet av säsongen?
Jag förväntar mig mycket: topp 7 i kvalet skulle vara ett viktigt steg framåt, sedan siktar jag på att hålla mig i topp 5 i loppet för att avsluta min säsong bra. Jag lägger mycket kraft på det, även när jag är ensam, och därför siktar jag på att göra det väldigt bra.