Den första segern glöms aldrig. Filippo Farioli säkerligen kommer han knappast att glömma en triumf som kom precis hemma, i Misano, i slutet av ett lopp som huvudperson. Aspar Team-ryttaren från Bergamo ville vinna och tog det i styrka, ytterligare en viktig sigill under en säsong i kraftig tillväxt. Förutom att sätta sin signatur på en nästan helt italiensk helg. När Moto2 togs bort hördes Mamelis hymn i Moto3 med Foggia, i MotoGP med Bagnaia, i MotoE med Casadei och Ferrari och slutligen i JuniorGP med honom. Visade han sig väl på ’Marco Simoncelli’, ett giltigt resultat för världshoppet? Visst hoppas han på det… Hur ser du på världens strider då? Här är vad den 17-årige Lombarden berättade för oss.
Berätta för oss hur JuniorGP gick på Misano.
Jag är jätteglad, det var en seger som behövdes. Det var ett viktigt lopp i många avseenden, även relaterat till vad som ska göras nästa år. Naturligtvis var det en stor stolthet eftersom det var hemmaloppet, men jag tävlade också framför hela MotoGP-hagen. Det var ett mycket viktigt ögonblick som måste utnyttjas till fullo. Tyvärr kämpade jag lite med att hitta upplägget, speciellt i praktiken. På fri träning 1 slutade jag 4:a, sedan i kval 1 slutade jag 6:a och i kval 2 var jag 5:a, men i sammanlagt kom jag på 7:a plats. En bra placering, men jag hittade inget bra varv, jag gjorde också en del misstag och jag mådde inte bra med cykeln. Fram till fredag kväll, så efter kvalet var det ingen känsla, jag kände inte fronten och jag kämpade mycket.
Lördagen gick mycket bättre, vad hände?
På fredagskvällen gjorde vi en enorm förändring i den främre delen med tanke på uppvärmningen, för att sedan så småningom använda den även i loppet. Det gav mig en stor fördel: redan i uppvärmningen kände jag mig väldigt bra direkt och jag slutade trea, en tiondel från första. I början av loppet hann jag dock mer, även att se tempot på Rueda, Salvador och Piqueras, och jag insåg att det inte var speciellt högt. Sedan blev vi tyvärr störda några gånger och trion framför tog de där sex-sju tiondelar som jag senare lyckades fylla. Fram till det näst sista varvet höll jag det snabbaste varvet i loppet, sedan tog Piqueras som återvände från det långa varvet de rätta referenserna och gjorde 42 och en halv. Tempot däremot låg på 43 och en halv, hur bra som helst trots att banan var halt, som alltid efter MotoE. Men förändringen och laddningen jag hade innan loppet hjälpte mig. Jag började bara för att vinna: under de sista varven, när jag kom före, passerade ingen mig längre.
I slutändan, här är din första seger i ligan och på hemmaplan.
Det var vad jag ville ha sedan början av året, speciellt här på Misano inför hela MotoGP-hagen och viktiga människor: rätt tid och rätt plats. Det var verkligen en stor tillfredsställelse för mig. Men i slutändan var det också för förbundet självt, vilket jag tackar för stödet, liksom det från de italienska talangerna. Det var länge sedan en italienare vann i CEV [2018 con Pagliani, Gara2 in Catalunya, ndr] och att höra hymnen på podiet… Det var speciellt. En seger som är värd mycket mer än alla pallplatser jag gjort i år, både känslomässigt för mig och betydelsemässigt.
Du lyckades också ge den dåvarande mästaren Rueda svårt.
Han var riktigt bra, han hade en utmärkt säsong utan att någonsin göra misstag. Till skillnad från mig, Piqueras, Salvador, Azman, alla med en eller två nollor var. För att jag kraschade och för att de tog ifrån mig loppet i Portimao, kraschade Salvador istället två gånger… Rueda istället för krok eller krok är den som gjorde färre misstag både i Rookies Cup och i detta mästerskap, han var verkligen perfekt. På Misano var dock tempot väldigt lika för alla redan från träningen, ingen gjorde någon skillnad. Loppet var då väldigt spänt: jag passerade Rueda, han svarade direkt att för att han inte ville att jag skulle vara framför honom… Kanske för att jag mår bra i Misano och han inte ville att jag skulle försöka lämna. Till slut lyckades jag dock göra det där lilla rycket som gjorde att jag kunde ta hem henne.
Har någon från VM komplimangerat dig? Förutom Asparkillarna.
Ja, Bertelle, Bartolini kom… Till och med när jag gjorde Sky-kommentaren komplimerade alla i allmänhet mig. Quartararo, när han belönade mig på prispallen, berättade för mig att jag hade haft ett riktigt bra lopp. Det kom även komplimanger från viktiga personer, som Max Biaggi. Det var verkligen en vacker sak, ett lopp som praktiskt taget alla såg, med en Moto3 lika med den i världsmästerskapet, under den enda helgen som vi kör tillsammans. Då kommer säkert någon som Rueda att åka till VM, jag tror också Azman, Salvador då vet jag inte… Jag hoppas det! [risata] Det var det viktigaste loppet, vi såg alla killar som var snabba.
Du pratade om framtiden. Finns det någon idé, något erbjudande?
Jag har fått förslag från några team, men i nuläget har jag ännu inte gett något svar till någon. Detta beror på att mitt mål skulle vara att stanna hos Aspar och jag väntar på att förstå vad de vill göra. De har inte bestämt sig ännu, men i princip skulle de två platserna i Moto3 vara lediga och de låter inte två nybörjare gå ihop, så antingen går jag eller så går Alonso [David Alonso, ndr]. Sedan tror jag att de letar efter en toppryttare, för att vara säker på att alltid ligga framme. Jag har i alla fall kontrakt med dem i teorin för nästa år också, oavsett om det blir VM eller inte så tror jag att vi kan hitta boende. Jag tror att allt kommer att avgöras i Aragon.
Målet är dock fortfarande världssprånget.
Min tanke är att passera och möjligheterna finns. Som mest nästa år skulle jag bara missa ett lopp [compie 18 anni il 4 aprile, ndr]eftersom mästerskapet börjar senare. Det ska också sägas att jag skulle vilja göra ett wild card redan i år i Valencia, men det beror helt på vad Aspar vill göra, i nuläget är det inget bestämt.
Och om det inte måste vara världsmästerskap 2023, finns det möjlighet att tävla i JuniorGP igen?
Nì, i den meningen att jag fortfarande inte vet. Mitt problem i Moto3 är att jag börjar bli ganska stor. Målet skulle vara att ta språnget, om det inte fanns möjlighet kanske vi kommer att utvärdera en annan kategori som 600 eller Moto2, vi får se.
Låt oss gå tillbaka till den här säsongen. Touch the Rookies Cup nästa helg, vad är förväntningarna?
Definitivt kämpa för att ligga före, sikta på pallen eller för seger. Som vi också har sett i Österrike så kämpar jag lite med viktfaktorn, där var det riktigt pinsamt. Det jag återhämtade mig i kurvorna tappade jag på raka… I Lopp 1, med lite lägre tempo, lyckades jag också ta mig i ledningen, sedan rörde jag Veijer och jag sänkte bromsspaken. Den rörde praktiskt taget kåpan och när jag svängde vänster bromsade den av sig själv: jag försökte räta ut den två gånger, men jag kunde inte göra något längre och jag avslutade loppet utan frambroms. I Race 2, å andra sidan, slutade jag 7:a, attackerade ledarna men kunde inte attackera …
Vad förväntar du dig av rundan till Aragon?
Aragon har, förutom den långa rakan, en riktigt tuff körd del. Jag tror att han känner mindre, men vi får se. Framför allt hoppas jag att de på sista varvet inte alla passerar mig på raksträckan! Men tillsammans med min mentala coach jobbar jag redan med inställningen till helgen. Bara att springa på den banan tjänar, men upp till en viss punkt: i kvalet, bara i den sista sektorn skulle jag förlora mycket. Jag försöker planera vad jag ska göra bra, men jag tror ändå att vi lätt kan slåss om de viktiga positionerna.
När du ser tillbaka på JuniorGP är du väldigt nära andraplatsen i den totala ställningen.
Faktum är att målet är att vi är tre på tre poäng. Synd dock om det inte hade varit problemet med Portimao-loppet… Men nästa race är i Aragon: efter Rookies Cup har jag testerna med CEV och sedan tävlingshelgen. Låt oss säga att vi vänder tillräckligt mycket i år! Sista omgången är i Valencia, på en bana som jag gillar särskilt och i år fick jag min första pallplats där. Två banor som jag gillar och som jag även kommer att tävla på i Rookies Cup. Jag ska vara ärlig i alla fall, jag hade inte förväntat mig att gå så bra från de första tävlingarna! Jag är väldigt nöjd med det jag har lyckats med.
Låt oss säga att detta är din ”startplatta” mot VM.
Se bara på förra året: de första 7-8 i CEV gick till världsmästerskapet. I Rookies Cup måste du vinna för att vara säker. Det är helt olika kategorier, liksom cyklarna, men det är verkligen två mästerskap på högsta nivå. Det som i slutändan betyder mest är Moto3 i CEV, den du sedan kommer att använda i världsmästerskapet, men att göra båda gör att du växer mycket. Jag hade tur och försökte göra det bästa av det i år, efter en svår säsong. Nu är jag i rätt förutsättningar, med ett fantastiskt lag som för mig är en andra familj, med alla människor som står mig nära, med de italienska talangerna och förbundet. Det här hjälper mig mycket när det gäller sinnesfrid.
På Misano då anslöt du dig till de italienska framgångarna anlände i nästan alla kategorier. Förutom i Moto2.
Tre spanjorer på pallen, de måste vara med! [risata] Synd för Celestino [Vietti]han har nu sjunkit till över 40 poäng… Men jag är säker på att han fortfarande kan kämpa säkert för att ligga framme.
Vad tycker du om MotoGP istället?
Bagnaia har nu hittat ett otroligt sinnestillstånd, liksom vad gäller känslan med cykeln. Jag tror dock att den starkaste förblir Quartararo, med en cykel som inte är lika konkurrenskraftig som Ducati, som för tillfället är den bästa cykeln. Förutom honom åstadkommer inte de andra Yamahas någonting. Quartararo är den starkaste ryttaren, den att slå, men banor som är mycket mer gynnsamma för Ducati kommer: Aragon, Phillip Island, Motegi… Jag tror att den enda han kan spela för är Valencia, men även där måste vi se hur många poäng når Bagnaia.
Är det möjligt att göra comeback i alla mästerskap?
Jag tror att MotoGP och Moto3 är de mest genomförbara. I Moto2 hoppas jag det, men jag tror att Fernandez och Ogura har lite mer. Bagnaia har återbekräftats, Foggia är på -35 från Guevara … Från …