Ayrton Badovini har alltid varit ett steg längre. Under hela sin karriär spelade han ofta fram. Född i Biella 1986, började han tävla mycket tidigt, var kanske den första att landa på 4-taktsracing som barn och var författaren till en lysande karriär. Idag bor Ayrton Badovini i Romagna, har ett gym tillsammans med en nära vän till honom och jobbar som manager för 511 Racing Team i dammästerskapen.
”Jag är född och uppvuxen i en motorcykelfamilj – berättar Ayrton Badovini för Corsedimoto – En dag, när jag var fem år gammal, provade jag en minicykel på en mässa och jag blev kär i den. Jag bad jultomten att ge mig en och jag började gå runt på torgen med min pappa och min farbror. De arbetade inom textilsektorn och använde spolarna så vi satte insidan av dessa som kottar och åkte sedan slalom. Jag började sedan tävla i en riktig bana, vid tio års ålder vann jag det italienska mästerskapet och allt började därifrån. Förr var det lättare än nu.”
Vad menar du?
”När jag började var det mer meritokrati. Om ett barn hade talanger gav de honom chansen att fortsätta. Efter minicyklarna gjorde jag Aprilia Challenger 125 Trophy i ett år men under tiden hade jag provat en Ducati 748 och jag älskade den. Kanske mina föräldrar kan ha blivit lite medvetslösa men vid 15 års ålder började jag åka med en 4-taktare och året därpå tävlade jag i European Superstock med en Ducati 999. På de åren var alla ungdomar 2-taktare men jag gillade de stora cyklarna mycket mer”.
2010 dominerade du Superstock 1000 World Cup och vann nio av tio lopp med BMW Motorrad Italia.
”Vi måste vara ärliga: Jag tycker att jag är en bra talang men det året hade jag allt på topp. Jag hade ett fantastiskt team, ett tekniskt paket klart överlägset alla andra, mycket duktiga tekniker arbetade i garaget. Utan ett sådant lag hade det varit omöjligt att dominera så. Uppenbarligen har jag också lagt ner mycket av min ansträngning på det och förmodligen utan en expert ryttare som jag skulle laget inte ha uppnått dessa resultat.”
Finns det en ögonblicksbild av det där 2010 som du bär inom dig?
”Det finns ett avsnitt som gör min karaktär tydlig. Förra loppet går jag av pallen med världsmästarcupen men jag är synbart ledsen. Chefen för BMW Italia märker detta och frågar mig vad som var fel. Nåväl, jag svarade att ok, jag hade vunnit men jag hade fortfarande ingen plats i Superbiken för följande år. Jag kunde inte njuta av ögonblicket eftersom mitt fokus redan var på 2011. Och det här har hänt mig många gånger, det är en del av min karaktär, jag tänker alltid på vad som är härnäst, på målet att komma”.
Det bästa minnet från din karriär?
”Jag kämpar för att välja men det jag tänker på oftast är mitt perfekta varv. Superbike World Championship 2008, Superpole i Amerika och jag gör ett varv som är otroligt för mig. Tiden i sig hade inte varit spännande men det var första gången jag hade lyckats utnyttja kvalet och göra allt rätt, bättre än jag trodde”.
När insåg du att det var dags att gå i pension?
”2021 skulle jag ha gjort Superbike World Championship men allt hade ställts in och jag hade därför gjort CIV. Jag hade också klarat mig bra men jag stängdes av mentalt. Det var inte lätt att ta sig till senast även om jag satte mitt personbästa i Mugello. Jag hade inte längre stimulansen. Det var dags att tänka på något annat. Jag tackar två extraordinära tekniska chefer som har spelat en grundläggande roll i min karriär: Dino Acocella och Alessandro Finelli.”
Du kör inte ens amatörracing?
”Det har gått ett och ett halvt år sedan jag körde motorcykel och jag tänker inte på det på det mest absoluta sättet. Jag kunde inte gå runt banan utan att titta på stoppuret. Diskussionen är avslutad. Kanske en dag ska jag åka för skojs skull men racing är ett avslutat kapitel”.
Ayrton Badovini, vilket betyg skulle du ge din karriär?
”En sjua. Jag tycker att jag hade några bra egenskaper, över genomsnittet, jag klagar inte och jag ångrar ingenting. Men jag tror att jag många gånger befunnit mig på rätt plats vid fel tidpunkt eller tvärtom. Tja, jag kanske bara saknade lite tur. Jag vill dock inte tänka på mitt förflutna utan se framåt, på de utmaningar som fortfarande väntar mig”.