Jacopo Zizza, sedan flera år förare och teamledare för Endurance World Championship, nu teknisk kommentator på Eurosport för FIM EWC, deltog i den berömda HAT 2023 förra helgen. En unik tävling, berättad i detalj i dess dagbok. I andan av vilket verkligt äventyr av motorcykelpassion det var.
Av Jacopo Zizza
Delta i HAT? Vilket äventyr!! Jag kan inte låta bli att börja med att tacka arrangörerna och Nicola Poggio för denna möjlighet, samt Ennio Marchesin för att de gjorde en SWM Six6 500 tillgänglig för mig.’är det Hat Sanremo-Setriere? HAT står för ”Hard Alpi Tor” och är det största äventyrsevenemanget i Europa. Det är en resa genom de liguriska och Piemonte-alperna, som ska genomföras utan konkurrenskraftiga ambitioner, men med en önskan att upptäcka naturliga grusvägar, njuta av olika scenarier med möjlighet att uppleva oförorenad natur och fascinerande och okända historiska verkligheter.
Till den 15:e upplagan deltog totalt 530 motorcyklar vid starten.
Varför deltog jag?
För jag har alltid gillat utmaningar. Sedan jag slutade tävla på banan gillar jag att utforska nya scenarier och uppleva cykeln med det rena nöjet att njuta av den. Tanken på att delta hade funnits i mitt huvud i ett par år, men sedan var det alltid något som stoppade mig. Med ögonen på någon som går in i en okänd värld måste jag säga att jag gillade allt. Organisationen: perfekt och alltid närvarande, redo att lösa alla kritiska problem som uppstod, jag hittade alla positiva egenskaper hos det jag hade läst i tidigare upplagor.
Låt mig börja med att säga att för mig var det min debut i ett evenemang av det här slaget och min terrängupplevelse var minimal. Valet att delta med Swm beror på att jag alltid har velat delta i event med Varese varumärken. Det är välkänt att det i min stad finns många viktiga verkligheter, vars historia ibland bara behöver dammas av.
När jag gick in i hagen, trots att jag inte kände någon, hade jag tanken att jag inte var ensam. Kanske berodde det på att min Swm var en vit fluga bland alla specialmotorcyklar eller de med grusvägar i sitt DNA. Hur många som kom för att titta på det med nyfikenhet… Jag tror att vi var det mest ”snälla eller osannolika” paret i hagen, speciellt för registreringen i kategorin extrema 1000!
Jag åkte iväg klockan 23 på lördagen och med Marco och Alessandro, två killar som jag träffade på plats, slog vi oss ihop. Vi vågade oss längs rutten, ansvaret låg på dem att göra mitt liv enklare genom att följa spåren på navigatorn och vänta på mig. Att åka i skogen, i mörkret, med en okänd motorcykel och två år efter mina sista kilometer på grusvägen var allt att upptäcka. Jag var tvungen att låsa upp kartan igen i huvudet, speciellt för att inte köra för spänt för att spara energi. Några meter och huvudet var redan det rätta. Jag återupplevde många minnen av racing i mörkret, med ljusspelet från strålkastarna på de bakom dig som suddade ut linjerna. Vilken magi!
Resten? Efter den sömnlösa natten, med minifika längs vägen, gick vi och la oss vid 8 en timme mitt i skogen. Den andra natten, tillsammans med andra deltagare, befann vi oss sova på en företagsparkering som gjorts tillgänglig. Så trött att ingen klagade på hårdheten i asfalten.
Vad har jag kvar från detta äventyr?
Skönheten i landskapen, doften av undervegetation kryddat med trötthet, den tillfredsställelsen som jag kände när jag njöt av soluppgången som förlorades någonstans längs sjöalperna, för att ha förtjänat de första solstrålarna, som ledde till en ny dag av ansträngning, delning och ler.
Foto: Marco Cappelli
Bilder
’
’
