En resa in i det förflutna, fram till slutet av åttiotalet och början av nittiotalet när en toskansk pojke gjorde plats bland de många lokalbefolkningen från Romagna. Alex Gramigni 1992 gav Aprilia sin första världstitel genom att vinna i klassen 125. Han slog Fausto Gresini på en Honda.
Alex Gramigni, en lång karriär
”I princip började jag delta i EM i Team Italy med Aprilia – säger ”Gram” – 1988 och 1989 blev jag tvåa sedan landade jag i världsmästerskapet 125. 1990 erövrade jag min första pallplats, året efter min första seger och 1992 vann jag världsmästerskapet.
Finns det något speciellt avsnitt som har legat kvar i dina minnen?
”Det finns ett sorgligt ögonblick när jag blev skadad när jag ledde världsmästerskapet. Jag bröt mitt skenben och vadben och i det ögonblicket trodde jag att mina drömmar skulle försvinna. Så var det inte. Jag återhämtade mig snabbt, cykeln gick väldigt bra, vi var konkurrenskraftiga, de sista tävlingarna för säsongen gick bra och vi vann mästerskapet”.
Dina ögon lyser fortfarande, tänk tillbaka på titeln …
”Ja, de är vackra saker och de finns kvar i hjärtat. Sedan fortsatte jag: jag tävlade i 250, 500 och i Superbike men jag har inte uppnått några betydande resultat längre.
När du ser tillbaka, ångrar du något?
”Nej, för jag gjorde alla val, på gott och ont. Då är det normalt att göra misstag, det är en del av livet. Till exempel 1992 lämnade jag Aprilia och åkte till Gilera, då förbättrades cykeln från Noale mycket och Biaggi vann 4 världsmästerskap. Om jag hade stannat, kunde jag ha vunnit dem? Jag vet inte för Biaggi var fortfarande väldigt stark, bättre än mig. Jag ångrar ingenting och jag är nöjd med min karriär”.
Hur var stämningen i hagen på nittiotalet?
”När vi var en grupp åkte vi också på semester tillsammans mellan ett lopp och ett annat. Mellan italienarna var vi väldigt nära, då tänkte uppenbarligen alla för sig själva i loppet. Jag var vän med Capirossi, Reggiani, Cadalora, Gianola, Casoli men i allmänhet med alla italienare. Det var en trevlig stämning”.
Är det inte så idag?
”Nu är allt lite mer professionellt: det finns kontrakt med sponsorer, sociala nätverk och synlighet eftersträvas. Världen har förändrats, den vardagliga verkligheten och oundvikligen även motorcykling”.
Du fortsätter att frekventera motorcykelmiljön?
”Ja, för arbete och för passion. Jag förblev bunden till Yamaha eftersom jag tävlade under de sista åren av min karriär och jag var testförare i nästan tjugo år. Jag har Aprilia i mitt hjärta eftersom det fick mig att gå in i motorcyklarnas värld. Nu går jag kurser och jag har ett företag: vi jobbar på att skapa en skola och olika saker tillsammans med Aprilia”.
Aprilia har i år återupplivat livstilen i världsmästerskapet i 125 för att fira 30 år sedan den första titeln. Vad kände du?
”Jag gillar det väldigt mycket, det är vackert och jag var riktigt nöjd”
Foto: alexgramigniproject