Jag undrar om någon fortfarande minns indianen med 54:an på sin sköld. Det var symbolen för Poggy, en liten pojke som drömde om att bli en mästare. På den tiden fanns det inga sociala nätverk och dessa bilder finns mer i minnet än på internet. Manuel Poggiali föddes i San Marino den 14 februari 1983 och idag fyller han 40 år. Han har tillbringat större delen av sitt liv i motorsportvärlden.
Han blev passionerad för motorcykelåkning genom att besöka minicykelbanorna i Romagna. Efter att ha samlat segrar och pallplatser i de olika mästerskapen reserverade för minicyklar gjorde han 1997 sin debut på ”höga hjul”. Året därpå vann han det italienska 125-mästerskapet, Honda Trophy och två lopp i det europeiska mästerskapet. Efter en säsong var han redan med i världsmästerskapet, efter två kom han på pallen för första gången, i Assen. Den tredje platsen vid University of Speed hade redan förebådat att något stort, väldigt stort skulle hända kort därefter. Faktum är att 2001 blev han världsmästare på Gilera efter en extraordinär säsong, med 3 segrar och 11 pallplatser. 2002 stannade Poggiali kvar i 125 och var nära att vinna fyra lopp men blev slagen i extremis av fransmannen Vincent. Han fick därför nöja sig med andraplatsen i mästerskapsställningen före spanjoren Daniel Pedrosa.
Manuel Poggiali lämnades med segertörsten och släckte helt törsten 2003 på sin debut i 250-klassen på en Aprilia. Poggiali inledde säsongen på ett sensationellt sätt genom att vinna de två första Grands Prix som följdes av ytterligare två segrar och många pallplatser som återigen vigde honom till Olympus för internationell motorcykelsport.
Året därpå lyckades han inte bekräfta sig men nådde ändå en framgång och två tredjeplatser. De var de sista pallplatserna i en racingkarriär som tog slut för tidigt. Därefter hade han inte längre toppcyklar och 2008 lämnade han tävlingarna.
Några år senare återvände han till sadeln i det italienska Superbike-mästerskapet, men för de som är vana vid att vinna är det inte lätt att anpassa sig till en så annorlunda verklighet. Det var en improviserad parentes men en demonstration av kärlek till racing, hans värld som han sedan återvände till på heltid som tränare för Gresini-laget. Och det var just hos Fausto som han hittade sin rätta dimension. Hans arbete är också gömt bakom den exponentiella tillväxten av Faenza-teamet, tillsammans med ryttarna som har följt efter varandra i laget, inklusive Enea Bastianini. Idag är han tillsammans med Alex Manquez och Fabio Di Giannantonio.