Ord kan göra mer ont än fall. Riccardo Russo har alltid ansetts vara en utmärkt förare men ohanterliga, hårda fördomar har skapats. I verkligheten har Riccardo Russo aldrig gjort något fel: utantill kommer de inte ihåg några speciella missförhållanden eller uppenbara scener.
I år slutade han trea i National Trophy med tre pallplatser, bakom Gabriele Giannini och Simone Saltarelli. Han har varit med och tävlat om titeln ända till slutet men letar för närvarande fortfarande efter en cykel för 2023.
Låt oss ta ett steg tillbaka. Riccardo Russo föddes för trettio år sedan i Maddaloni, i provinsen Caserta.
“Som barn brukade jag spela fotboll – säger Riccardo Russo – Jag närmade mig motorcykling när jag var tio och elva på Casaluce minimotobanan. Jag deltog i den europeiska och den italienska, sedan gick jag vidare till 125SP och slutade trea. Jag tävlade också i 125GP men jag var mer lämpad för de fyra slagen och jag landade på Stock 600. Först tävlade jag med Team Trasimeno och sedan 2012 gick jag med i Talenti Azzurri för att tävla med Team Italien.
Var du i full lanseringsramp?
“Jag var European Stock 600 Vice-Champion med Puccetti, sedan stack jag också ut i Supersport World Championship och under de åren var nivån väldigt hög med Kenan Sofouglu och Sam Lowes. Under de tre åren i WSSP har jag gjort det bra. 2014 deltog jag också i några lopp i Moto2 World Championship. Sedan tävlade jag i Stock 1000 med Team Pata men sedan blev jag skadad och fick stanna ute i ett år, för att göra rehabilitering. Jag återhämtade mig på ett fantastiskt sätt och jag deltog i världsmästerskapet och där kom det dåliga”.
Var det ett kort steg från dröm till mardröm?
“Låt oss säga att det inte var en positiv debut. För att vara ärlig i World Superbike var jag faktiskt helt utbränd eftersom jag aldrig har haft tävlingscyklar. Som händer i dessa fall är det dock lättare att skylla på föraren än att erkänna att man inte har råd och därför har ordet spridits att jag var en ohanterlig förare. I hagen talade de illa om mig och alla började ha fördomar mot mig. Under sådana förhållanden är det svårt att gå vidare och ha möjlighet att dementera ryktena och kunna hitta laget. Jag är bland annat också söder och det hjälper inte”.
Är det mer komplicerat för södra barn?
“Det är väldigt svårt! Jag är från Caserta och här finns ingen bilkultur, det finns bara fotboll så det är väldigt svårt att hitta sponsorer och i alla fall vem som är villig att hjälpa mig att gå vidare”.
Startade du om från CIV då?
“2019 tävlade jag i CIV SBK med Ducati Motocorsa och jag gav Michele Pirro en hård tid, sedan körde jag Nuova M2 med Aprilia men sedan råkade jag ut för en olycka. I vilket fall som helst är problemet alltid budgeten… som inte finns där! Jag tränar, jag ger alltid mitt bästa men om det inte finns några pengar och så kan du inte fortsätta! ”.
Riskerade du att sluta?
“Ja, jag tog risker och jag riskerar fortfarande eftersom jag slösat bort mycket pengar på motorcykling, min största passion. Folk inser det inte! Sponsorernas pengar räcker aldrig till för att täcka säsongen och därför måste föräldrar alltid sätta ett plåster på det men nu har min pappa dragit i handbromsen, som man säger här”.
Det finns familjer som har blivit ruinerade av motorerna.
“Precis men allt detta är hallucinerande och vi vill undvika det! Vi måste också leva, vi kan inte slösa bort alla våra tillhörigheter på tävlingar. Jag skulle inte vilja gå till jobbet på heltid på familjens gokartbana, jag skulle vilja tävla utan att stoltsera. Jag hoppas innerligt att någon kommer att ge mig chansen för jag har fortfarande mycket lust att tävla och jag kan göra det bra”.
Vad tänker du på just nu?
“Jag undrar vad jag gjorde för fel. Det finns ryttare som har fått lägre resultat men som har vunnit medan jag bara har förlorat på tjugo år av racing, jag fick aldrig ett öre! Vad gjorde jag för fel? Nuförtiden ber de om pengar i alla klasser, även i MotoE och den här situationen är ohållbar, det är inte rättvist, det är inte sport.”.
Foto Salvatore Annarumma